Emma har inga minnen av sin pappa från när hon var liten. Men när hon var 17 år träffade hon honom. Hennes dåvarande chef mer eller mindre tvingade henne.
- Jag sa att jag inte vågade, men hon övertalade mig. Hon tog kontakt med honom och följde med mig dit.
- Det var jättekämpigt att träffa honom. Jag blev psykiskt sjuk efteråt.
Emma hade ingen aning om vem han var eller hur han såg ut. Hon hade inte ens sett ett foto av honom.
- Jag tyckte inte om honom. Han var lång, överviktig och hade rakat huvud. Jag blev rädd när jag såg honom.
- Han var ju snäll, men jag såg ju att han var sjuk på något vis.
Pappan bodde hos Emmas farmor, som inte sa ett ord under besöket.
- Hon satt bara tyst. Jag träffade en faster och en kusin också. Kusinen var mysig, men hela situationen var jobbig.
I tonåren mådde Emma väldigt dåligt. Hon skolkade, drack sprit, tog droger och var tillsammans med en massa killar.
- Jag ville inte vara hemma, så jag brukade sova över hos en klasskompis. Vi flummade runt. Jag var galen då.
- Det var rena gettot där hon bodde. Vi umgicks med mördare och knarklangare. Jag tror jag sökte efter gemenskap, samhörighet. Jag hade ett stort hål i själen. Det har jag fortfarande. Det sitter i en.
Men Emma ville därifrån. Hon ville bryta med det livet. När hon var sjutton år flyttade hon till en bondgård där hon arbetade som praktikant.
- Chefen var sträng. Jag fick ta hand om allt själv, sju hästar, kalvar, höns…
Det var den chefen som övertalade henne att ta kontakt med pappan. Efter det besöket fastnade Emma framför spegeln.
- Jag satt bara och glodde. Det kändes som om jag fått kontakt med ett högre medvetande. Det var helskumt.
När Emma inte dök upp på jobbet kom hennes chef, konstaterade att hon inte mådde bra och skjutsade henne till en psykolog i öppenvården. Där fortsatte hon att titta tomt framför sig.
- När jag var sexton blev jag våldtagen av en kille jag var ihop med. Jag var rädd för män. Alla män. Och psykologerna var män.
Emma bedömdes vara psykotisk och blev inlagd på en avdelning för självmordsbenägna.
- Jag vet inte om jag var självmordsbenägen. Kanske. Jag funderade på att hoppa framför ett tåg en gång… men gjorde det inte. Ibland hade jag änglavakt. Jag kände att jag inte var hel.
På sjukhuset fick hon mycket stöd och tunga mediciner.
- Jag var manisk, helt uppe i det blå. Jag hade inga begrepp om vad som var fantasi och vad som var verklighet. Jag sprang omkring naken på avdelningen, bland annat.
När hon skrevs ut flyttade Emma till ett familjehem med hästar. Där var hon i två år, sedan blev hon sjuk igen.
- Jag blir tjock av medicinerna, men jag måste äta dem, annars blir jag rädd för utomjordingar. Nu har jag en bra dos. Jag har inte varit inlagd på sex år. Och jag tar inga droger alls. Jag röker inte ens. Jag tar hand om mig själv och min hälsa och har bra kompisar.
Efter sjukhuset kom Emma till en utslussningsvilla. Där mötte hon en kvinna som kom att spela en viktig roll för henne. I köket fanns ett hörnskåp där man kunde snurra ut hyllorna.
- Andra dagen jag var där skulle jag ta fram en sak som fanns i det där skåpet. Då berömde hon mig för att jag kom ihåg. ”Du lär dig fort”, sa hon. Det var uppmuntrande för mig att höra. Hon blev min ledstjärna.
Efter utslussningsvillan flyttade Emma till ett gruppboende där samma kvinna arbetade. Hon blev kvar där i sju år.
- Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. De gav mig allt som jag saknat. Men sedan började det jobba en man där som jag var rädd för. Han påminde om det liv jag levt innan. Jag var rädd för allt som påminde om det. Så jag flyttade därifrån.
Nu går Emma på en folkhögskola i Värmland, långt borta både från sin mamma och sitt gamla destruktiva liv.
- Jag gick ju knappt i skolan, så jag har mycket att ta igen. Jag läser mycket. Andliga böcker, fantasy och självbiografier.
- Jag tycker om naturen här och trivs bra, men ibland känns det lite ensamt. Jag känner ju ingen och det är inte så lätt att få kontakt med folk. Ibland blir jag jättedeprimerad. Då orkar jag inte gå till skolan. Men lärarna vet att jag är sjuk.
Trots allt tycker Emma att hennes mamma var snäll mot dem när de var små.
- Hon gjorde sitt bästa och då kände jag att hon älskade oss. Men sedan, när jag började få en egen vilja, kunde hon inte acceptera det. Jag fick aldrig göra någonting, fick aldrig vara i fred. Hon skulle alltid lägga sig i. Jag fick aldrig pröva själv.
- Under tonåren hatade jag henne. Jag struntade fullständigt i vad hon sa. Det var bara tjat, aldrig varmt och kärleksfullt. Om jag inte kom hem i tid hotade hon med att ringa polisen eller skicka mig på behandlingshem.
Emmas vrede försvann första gången hon var på psyket. Hon läste psalmboken och blev religiös.
- Det var jättevackert, det vackraste jag läst. Jag tänkte att det måste vara något när det är så vackert. Jag tror fortfarande. Ibland är tron långt borta, men jag tror alltid.
Emma försökte leva efter det tio budorden, även det fjärde: ”Hedra din fader och din moder”.
- Jag slutade vara arg och försökte vara snäll mot mamma, försökte förlåta henne när hon kränkte och sårade mig.
- Men det är nog inte någon bra metod, för jag tar på mig skulden och vänder det inåt istället. Min syster och jag pratar mycket om det. Det kanske är bättre att göra som hon, vända det utåt och bli arg.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar