Magnus pappa var femtio år när han fick diagnosen Aspergers syndrom.
– I början förstod jag inte vad det innebar. Jag funderade inte så mycket på det. Nu känner jag att jag förstår honom mycket bättre.
– Jag hade flyttat hemifrån något år innan. En dag ringde han och sa: ”Jag tänkte bara att du ska veta, jag har fått diagnosen Aspergers syndrom.”
Magnus pappa arbetade som gymnasielärare, men blev aldrig kvar länge på samma ställe.
– Han klarade inte alla sociala krav. Det var olika saker som gick snett. Pappa brukade till exempel komma på ”bättre” sätt att göra saker på. Det var inte hans kolleger bekväma med.
Till slut bad hans pappa arbetsförmedlingen om samtal med en psykolog. Han ville försöka förstå varför det skar sig mellan honom och skolornas rektorer. Efter en tids samtal tyckte psykologen att han borde genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Denna mynnade sedan ut i diagnosen Aspergers syndrom.
– Mina föräldrar var skilda när pappa fick diagnosen. Först blev mamma arg när han berättade det för henne. ”Nu kan han skylla allt på Aspergers syndrom”, tyckte hon. Men nu fattar hon. Nu fungerar det jättebra mellan dem.
Idag arbetar Magnus och hans pappa tillsammans med ungdomar med autism.
– Pappa gör samma sak som jag, fast han jobbar halvtid. Försäkringskassan täcker upp en del av inkomstbortfallet.
– Jag tror han tyckte det var skönt att få en diagnos. Innan dess kunde han nog klassas som olycklig. Men nu när han inte är tvungen att jobba heltid, men ändå klarar sig hyfsat ekonomiskt, tror jag han mår väldigt bra.
De som inte känner Magnus pappa väl och har sett honom i situationer han inte kan hantera, blir förvånade när de får veta att han har Aspergers syndrom. Hans mimik och kroppsspråk skiljer sig inte från andras.
– Men han har problem med att tolka folks intentioner. Sarkasmer och ironi fixar han inte alls. När någon är ironisk hör han att det inte är på riktigt, men förstår inte hur. Han stänger nog av när folk är ironiska.
– På jobbet är han helt utanför det sociala spelet, på ett bra sätt. Alla intriger och konflikter går honom fullständigt förbi. Om man inte känner till de sociala konventionerna kan det ju vara ett hinder i vardagen, men samtidigt är det positivt. Min pappa är en av de mest fördomsfria människor jag känner. Och då umgås jag ändå bara med människor som anser det vara politiskt korrekt att inte ha fördomar.
När Magnus var nio flyttade han och hans pappa in i ett kollektivhus.
– Han ville att jag skulle få kvinnliga förebilder och så ville han ha andra vuxna omkring sig på sina villkor. I ett kollektivhus kan man alltid välja mellan att umgås med andra, eller dra sig undan och vara för sig själv.
Magnus flyttade hemifrån när han var sexton men hans pappa bor fortfarande kvar i kollektivhuset. Han har inte gift om sig, men sedan några år tillbaka har han en flickvän som bor i samma hus.
– De flyttade in i samma lägenhet. Sedan var de inte ihop ett tag. Då flyttade pappa in i lägenheten bredvid. Sedan blev de ihop igen. Nu har de två lägenheter bredvid varandra och har tagit bort staketet mellan uteplatserna. Det är perfekt för pappa.
När Magnus var liten hade hans mamma synpunkter på hur pappan klädde både sig själv och Magnus.
– Han har ingen känsla för stil och smak. Men nu får han mycket råd om sin klädsel av sin flickvän och de råden lyssnar han på. Hon har lärt honom att diska också. Och han har blivit bättre på att röja. I hans lägenhet är det mycket mer städat nu än det var när jag bodde hos honom.
Magnus har en bra relation med sin pappa. De känner varandra väldigt väl och arbetar dessutom tillsammans.
– Jag kan prata med honom om vad som helst. Jag frågar ofta honom om råd. Det är så lätt att bolla med honom.
– Det händer fortfarande att jag blir irriterad på honom när han gör något halvdumt. Ibland ställer jag lite väl höga krav på honom. På jobbet kan jag bli irriterad för att han inte riktigt hänger med i alla beslut som tas. Han vill ha det tydligt, men många beslut tas fort. Min irritation på honom är orättvis. Jag vet ju att han har svårt för förändringar.
Ibland är Magnus hemma hos pappan och äter middag. Det händer också att han är med på en salsakurs som hans pappa leder.
– Salsan är väldigt viktig för pappa. Han började dansa när han var typ femtio. Det är kul att någon i den åldern kan börja med något nytt. Han lärde sig dansa salsa och blev salsainstruktör fast han enligt min mening var helt omusikalisk. Han kunde inte ens klappa händerna i takt.
– På salsakurserna tycker nog folk att han är lite annorlunda, men på ett positivt sätt.
Att det finns personer med Aspergers syndrom som idag har vuxna barn, har inte riktigt trängt igenom i det offentliga samtalet, tycker Magnus. Majoriteten medelålders och äldre som har Aspergers syndrom har ingen diagnos, eller har fått den sent i livet.
Diagnosen etablerades inte förrän på 90-talet. De problem en del med Aspergers syndrom har eller har haft i föräldraskapet, skulle kanske aldrig ha uppstått om diagnosen funnits när de växte upp.
– Alla kan vara fantastiska föräldrar. Människor kan ha olika egenskaper som gör föräldraskapet till en utmaning. Om man saknar strategier för att hantera dessa egenskaper tror jag det kan uppstå problem. Om man däremot reflekterar över hur man fungerar är jag säker på att man har lika goda förutsättningar som alla andra att uppfostra barn.
Magnus tycker att hans uppväxt tillsammans med en pappa med Aspergers syndrom har gett honom erfarenheter han inte skulle ha fått i en ”normal” kärnfamilj.
– Jag har många färdigheter att tacka honom för. Han uppfostrade mig pedagogiskt och strukturerat med stor omtanke. Vi var en annorlunda familj som aldrig förhöll oss till vad som är normalt. Jag tror det har gjort mig mer tolerant. Jag försöker i alla fall låta bli att döma andra människor för deras sätt att fungera.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar