Marias mamma fick diagnosen Aspergers syndrom för ett år sedan. Då var hon 53 år.
- Min mamma visste inte att hon hade en funktionsnedsättning, säger Maria. Det var ingen som visste. Jag tyckte bara att hon var elak.
- Kanske har hon blivit lite bättre sedan hon fick sin diagnos. Åtminstone är det lättare att förstå varför hon beter sig som hon gör.
Marias mamma är duktig med sina händer, men har svårt att fungera i sociala sammanhang, enligt Maria. Under årens lopp har hon haft många jobb, men inget som varade. Hon lyckades aldrig förankra sig på arbetsplatserna.
Hon gifte sig och fick barn tidigt, Maria är 34 och hennes lillasyster Emma ett och ett halvt år yngre. Ingen av dem har någon kontakt med pappan.
- Han fick schizofreni och de skilde sig när vi var små. Vi bodde i ett fosterhem några år. När vi kom tillbaka till mamma var han borta. Jag visste inte ens om han levde förrän jag var 25. Då pressade jag mamma tills hon berättade.
Nu har Maria hittat brev där pappan ber om att få träffa barnen. Det fick han aldrig. Marias mamma ville inte ha någon kontakt. Hon var rädd för honom.
- En gång kom han till hennes jobb och tvingade henne följa med honom i bilen. Han ville tydligen bara prata, men hon trodde han skulle göra henne illa. Sedan kom polisen. Som sagt, han var sjuk.
Maria och Emma placerades i fosterhemmet efter en olyckshändelse. När Emma var tio månader rev hon ner mammans handväska, hittade en burk tabletter och åt upp innehållet.
- Emma blev medvetslös och fick åka till sjukhus och magpumpas. De misstänkte barnmisshandel för hon hade blåmärken. Men det kan ha varit jag som gjort någonting. Jag har inget minne av att vi blivit slagna.
- De reagerade på att jag var konstigt klädd också, jag hade bara pyjamas och skor. Mamma hade inte brytt sig om att klä på mig. Hon ville ju så fort som möjligt till sjukhuset.
Maria har bara goda minnen från tiden i fosterhemmet.
- Mamma tog det väldigt hårt att vi placerades i fosterhem, men för oss var det jättebra. Vår fostermamma var som en ängel. Jättesnäll. Hon hade två egna barn, två flickor. De blev som låtsassystrar till oss. Därför var det så svårt att komma tillbaka till mamma, för hon var ju helt annorlunda.
Maria kan inte påminna sig att hon någonsin suttit i sin mamma knä, eller att mamman kramat henne.
- Jag tror inte hon gjorde det, men jag vet inte säkert. Jag kommer inte ihåg. Jag vet bara att jag försökte göra saker, rita någonting riktigt fint till exempel, för att mamma skulle säga att jag var duktig. Men det gjorde hon aldrig. Hon bara stirrade rätt ut i luften.
- Jag fick aldrig någon bekräftelse. Det var svårt och är svårt nu också. Min syster och jag pratar mycket om det.
Trots allt tycker Maria att tiden då de var små var ganska bra. Hennes mamma gjorde alltid sitt bästa för att ta hand om döttrarna. Även om det var knappt om pengar såg hon till att de hade mat och kläder.
- Det gör att jag innerst inne känner att hon tyckte om oss, på något sätt. För annars skulle hon bara ha struntat i oss och det gjorde hon faktiskt inte. Men jag vet ju att allt inte var som det skulle. Det gick inte att prata med henne. Jag vill så gärna ha en mamma som man kan komma till och prata med. Men det är det hon inte kan.
- Jag tror att morfar hade Aspergers syndrom. Men mormor var helt normal. Henne kunde man fråga hur det var när hon var ung, och så kunde hon sitta och berätta i flera timmar. Hon hade massor av historier. Min mamma kan inte det, hon har aldrig gjort det. Hon säger ingenting.
När flickorna skulle hjälpa till i köket fick mamman vredesutbrott om de inte gjorde allt exakt enligt hennes rutiner.
- Det räckte med att man råkade tappa en potatis i golvet eller skar salladshuvudet på ett annat sätt än hon. Så är det fortfarande. Hon iakttar allt man gör och kommenterar allt tills man blir tokig. Och gör man ”fel” så skriker hon.
- Att hon blev vansinnig och började skrika var normalt under min uppväxt. Det hände i princip varje dag. Jag minns en gång när jag satt i bilen med henne. Jag var glad och berättade något. Då skrek hon plötsligt: "SLUTA med det där. Du bara pratar och pratar. Nu är du TYST för jag ska KÖRA. Det är ingen som orkar höra ditt prat." Och så vidare.
En annan gång blev Maria utskälld när hon matade sin kanin med en morot genom gallret.
- Det var helt oprovocerat. Jag blev så chockad för jag var inte beredd. Det fanns ju ingen orsak. Jag satt och gullade med min lilla kanin och så blev hon jättearg och började gallskrika.
Maria anser att mamman alltid sätter sina egna behov främst, inte minst när det handlar om pengar.
- Hon är väldigt snål. Om hon hade en chokladkaka och vi bad att få smaka, kanske vi fick var sin liten bit. Sedan åt hon upp resten själv.
- Så där håller hon på. Det är det som gör att man blir så ledsen.
Maria blev den som konfronterade mamman. När mamman fick vredesutbrott blev hon arg och skrek tillbaka. Hennes lillasyster, däremot, flydde in i sig själv.
- När vi var små började jag bara gråta och sprang in på mitt rum. Sedan började jag sätta emot. Det mådde jag också dåligt av. Man vill ju inte vara den där hemska personen som bara försvarar sig hela tiden.
- Jag har alltid försökt lösa problemet med mamma, men det går ju inte. Jag har alltid hoppats, fast det är ju som att prata med en vägg. Hon har ingen självinsikt. Jag är glad att varken min syster eller jag har Aspergers syndrom.
Maria har även en del glada minnen från sin barndom, påpekar hon. Men hon vill berätta om svårigheterna i hopp om att någon ska förstå.
- Jag hoppas att min historia kan hjälpa ett litet barn därute som känner samma sorg som jag gjorde som liten. Då tänkte jag flera gånger ringa till BRIS, men jag vågade aldrig. Jag grät mig ofta till sömns. Jag ville så gärna ha en "riktig" mamma.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar