Petra och hennes pappa, del 2

När Petra var liten förväntade hon sig att hennes pappa skulle komma hem och göra saker och prata med henne. Det gjorde han inte.

- Han var helt slut. Han klarade av att jobba, men betalade ett högt energipris. Pappa kunde vara väldigt försjunken i sig själv, sitta och titta på teve, ligga och sova eller halvsova. Så det var många timmar då man inte fick störa pappa. För det fixade han inte.
- Men när han ansträngde sig för att göra saker var han jätterolig.

Pappans specialintressen tog också mycket tid. En lång period ägnade han sig åt att bygga modeller av krigsskådeplatser från andra världskriget.
- Det satt han och pillade med väldigt mycket. Och varje år åkte vi på semester till olika bunkrar som han ville fotografera. Det kanske inte är de roligaste semestermålen för en familj. Men för honom var de det.

Ingen kroppskontakt

Petra har Aspergers syndrom och adhd. Hon hade inget behov av kroppskontakt med sina föräldrar och brydde sig inte om att pappan var sparsam med kramar.
- Han försökte ibland, men det blev bara stelt och ansträngt. Själv var jag inte fysisk alls. Jag tyckte det var obehagligt när människor tog på mig.

- Men jag saknade hans uppmärksamhet. Jag ville bli sedd av honom. Det var jätteviktigt, och är fortfarande jätteviktigt. Han är inte någon som man pratar känslor med. Det flyter inte på, samtalet.

Under puberteten var Petra arg på sin pappa för att han inte ägnade sig åt henne.
- Min mamma satte sig ner och pratade, frågade hur det varit i skolan och sådana saker. Det gjorde aldrig pappa. När jag försökte prata med honom blev det mest monologer. Han blev irriterad för att jag bara malde på och inte gav honom någon sinnesro.

Petras pappa drog sig undan. Om familjen var hemma försvann han in på sitt arbetsrum. Om de var ute i skogen och vandrade så gick han hundra meter före alla andra. Enligt Petra var han med, men alltid i periferin.
- Och så var han väldigt klantig och pinsam. Han sa opassande saker hela tiden. Jag skämdes jättemycket för honom för att han betedde sig underligt.

När hon var fjorton skrev Petra ett brev till sin pappa. Hon ville veta vem han var och vad han tänkte om henne.
- Han läste och sparade det, men gav ingen respons förrän efter någon månad. Då fick jag plötsligt ett kuvert med en liten träskulptur och ett kort där det stod att han älskade mig. Han hade nog funderat på hur han skulle göra.

Delade intressen

Med tiden lärde sig Petra att det bästa sättet att få kontakt med pappan är att dela något av hans specialintressen. Musik, till exempel.
- Jag håller inte på med musik, men ibland tänker jag att jag ska börja spela något instrument bara för att få honom intresserad. Om jag gjorde det skulle han höra av sig till mig mycket oftare.

För några år sedan gjorde Petra ett försök att lära sig spela gitarr. Hon blev aldrig särskilt duktig, men höll sig kvar i kursen för pappans skull.
- Han blev ju så intresserad av mig. Sina specialintressen kan han prata om hur mycket som helt. Jag vet att han inte älskade mig mer för att jag spelade gitarr, men hans intresse av att ha kontakt och prata med mig ökade.

- Jag vill ha så bra kontakt som möjligt med min pappa, men jag läser biomedicin och det är han inte intresserad av. Det hugger ju lite i hjärtat, men jag är likadan. Jag älskar att prata om biomolekyler.

Tillbakalutad

Sett i efterhand kan Petra tycka att det var bra att hennes pappa är som han är.
- Egentligen vill man ju ha någon som säger att man ska vara hemma klockan elva, för det är ju ett sätt att visa att man bryr sig.

- Men när jag var tonåring hade jag nog tyckt att en normal pappa var jättejobbig, för jag var himla sur på mamma för att hon satte gränser och la sig i allt hela tiden. Hon ville veta vart jag skulle, vem jag träffade, vilka killar. Pappa var mer tillbakalutad. Jag föredrog honom då. Fast det hade kanske varit annorlunda om jag inte haft Aspergers syndrom själv.

Petras pappa känner inget behov av att få en diagnos. Han reagerar inte negativt när hon tar upp ämnet med honom, men han uttrycker sig vagt och undvikande.
- Jag vet inte vad han tänker, men han brukar alltid prata om sig själv som att han är udda och excentrisk. Han känner sig unik. För honom är det positivt.

Ansvarig webbredaktör: > Maria Kappel
Uppdaterades: 2011-10-05
Skribent: Inger Jalakas