På enkel svenska
När Eva var i 20-årsåldern fick hon vet att hon har Aspergers syndrom. Det gjorde att hon började arbeta halvtid och att hon fick ett eget rum. Hon slipper också svara i telefonen och prata med de andra arbetskamraterna när det är kafferast.
Eva hade det mycket svårt innan hon fick veta att hon har Aspergers syndrom. Hon hade blivit sjukskriven och hennes läkare gav henne antidepressiv medicin mot ångest och depression. Han såg också till att hon fick gå igenom en neuropsykiatrisk utredning. Då undersöker läkare om man har något psykiskt funktionshinder. Det ändrade allt.
– Under utredningen fick jag förklaringen till hur jag fungerar och känner. Jag fick så småningom veta att jag har Aspergers syndrom.
– Egentligen är det konstigt att jag klarat mig så länge som jag gjort. Det beror nog på att det liv jag levde hade fasta vanor varje dag. Skolan var rätt ordnad och strikt. På sommarlovet med föräldrarna gjorde vi samma saker varje år.
– Men sedan när jag började läsa på universitetet då blev det svårt för mig för första gången. Jag bodde i en studentkorridor där alla hade samma kök och jag klarade inte att vara med de andra i köket och laga mat. Jag följde inte heller med på fester och utflykter. Det var hemskt att vara så ensam och behöva smyga undan för de andra. Jag blev deprimerad, svårt ledsen, och låg bara på mitt rum. Jag ville vara med andra människor, men inte så här mycket.
Eva fick ett jobb i en annan stad och en egen lägenhet. Hon trodde allt skulle ordna sig och jobbet klarade hon mycket bra. Hon fick beröm för att hon var noga och för att hon förstod allt snabbt. Men snart fick hon samma problem igen. Hon delade arbetsrum med två andra och de ville att hon skulle småprata som de. Det var fikarast varje förmiddag med alla 15 arbetskamraterna. Eva ville inte vara med. De försökte få med henne genom att bjuda på bullar. Hon tvingade sig själv att gå dit. Ibland brukade de gå ut efter jobbet och ta en öl. Eva följde aldrig med. De höll kurser för att alla skulle trivas på jobbet. Eva låtsades vara sjuk då.
Till slut låg hon i sin säng igen med en ny depression och klarade inte att gå till jobbet. Det var då hon träffade sin läkare och så småningom fick reda på att hon hade Aspergers syndrom.
Nu arbetar Eva halvtid. När hon arbetade heltid, hela dagarna, blev det för jobbigt att klara av att träffa alla arbetskamraterna. Då orkade hon inte annat än att sova efter jobbet. Nu när hon bara arbetar halva dagen orkar hon göra andra saker efter jobbet. Hon har nu ett eget rum på jobbet så hon behöver inte dela rum med andra. Hon har inte ens telefon på sitt rum. Om de andra vill henne något får de skicka e-post. Arbetskamraterna har vant sig vid att hon är annorlunda och att hon inte är med på kafferasterna. Hon får vara duktig på sitt jobb på sitt eget sätt.
– De som gjorde min utredning var jättetrevliga. De har pratat med min chef och gett mig broschyrer om mitt funktionshinder som jag kunnat ge mina arbetskamrater. Och framförallt kan jag ringa till kuratorn och prata om jag skulle få nya problem. Det känns så härligt att de kunde förstå mig så bra genast. Att det finns andra som jag, att det finns ett namn på mitt funktionshinder, att det går att läsa om det i böcker och på Internet. Det har gett mig en helt ny självkänsla och nu vet jag vem jag är.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar