Familjen kom till Sverige från Latinamerika för fem år sedan och har två barn som har en autismspektrumstörning. De bor i ett område där nästan alla kommer från länder utanför Europa. Mamman i familjen märker att många i omgivningen har svårt att acceptera att funktionshindrade barn syns i samhället.
Huset de bor i har en fin gård, där finns både gungor och sandlåda, koja och klätterträd. Maria som är sju år och har autism och utvecklingsstörning vill gärna vara ute och leka. Men hennes storebror Juan som är 14 år blir förtvivlad när han märker hur de andra gör narr av henne och retas. Och själv undgår han inte heller gliringar, trots att han är så stillsam och tillbakadragen. Flera gånger har småungar kastat sten och skrikit fula ord efter honom.
– De flesta familjerna här kommer från Mellanöstern, berättar deras mamma. Och precis som i vårt hemland känner föräldrarna därifrån skam över ett barn med handikapp. Om man själv har ett sådant barn vill man instinktivt till varje pris dölja det för världens ögon, även om man älskar sitt barn. Och den attityden smittar av sig på hur deras barn umgås med dem som har ett funktionshinder. Man gör sig lustig över dem eller är rent elak. Maria är kanske inte själv medveten om det, men för oss gör det ont. Jag kan tänka mig att barnen som är elaka blir mobbade av andra i sin skola, och att det känns skönt att ge igen mot någon som är ännu mer i underläge. Men det är bara mina spekulationer.
Hon tycker att det är stor skillnad på hur svenska barn hanterar kamrater med funktionshinder av ett eller annat slag. De är mycket mer naturliga och accepterande, och hon tror att det beror på den relativa öppenhet som råder i Sverige idag kring handikapp. Juan, som är speciell på många sätt, hade flera kompisar i sin första skola i en småstad där familjen bodde tidigare. Han har fortfarande kontakt med en av dem och kan åka dit och hälsa på. Men här i bostadsområdet finns det ingen för honom att umgås med. Kompisarna i hans specialklass bor långt borta. Han säger ofta att han känner sig ensam, och hans föräldrar vet inte hur de ska kunna hjälpa honom.
– Men visst finns det många svenskar som är fördomsfulla också, säger Juans och Marias mamma. Maria har ett explosivt humör och kan slänga sig på golvet i affären och skrika högt och gällt om hon inte får sin vilja fram eller inte förstår vad som ska hända härnäst. Flera gånger har det hänt att upprörda svenskar rusat fram och frågat om föräldrarna har slagit sitt barn.
– Det verkar som om svenskar har mycket nära till att tro att invandrare misshandlar sina barn, säger mamman. Ni är väl indianer, säger de, och ni slåss väl!
Två gånger har folk tillkallat polisen, något som sjuåringen Maria uppskattar mycket eftersom hon gillar poliser och kallar dem för sina hjältar. Polisen har utrett saken, och föräldrarna har blivit rentvådda. Men grannarna undrar förstås när polisbilen dyker upp, det blir skvaller och pinsamheter. Och Juan lider. Han har redan från hemlandet en speciell rädsla för poliser, eftersom föräldrarna var politiskt aktiva och riskerade mycket. Rädslan späs på ytterligare när polisen dyker upp här i Sverige och föräldrarna blir falskeligen anklagade. Han kan börja darra bara han ser en polisbil på stan, berättar hans mamma.
Men hon har också haft att kämpa med egna skuldkänslor över att två av hennes tre barn har autism. Hon kan känna som om det är hennes fel, och att hon kanske inte fungerar som kvinna. Psykologen talar om för henne gång på gång att det inte är så, men känslan finns kvar ändå. Den började när Juan var liten och hade kramper. Hon fick en förnimmelse av att det rådde en spänning mellan hans hjärna och hjärta som hon orsakat, och hon var rädd att han skulle dö. Den där fasan sitter kvar och verkar omöjlig att bli kvitt.
Följande artiklar finns i temat "Att ha barn med autism och vara invandrare":
> Att vara invandrare gör det extra svårt
> Juan, 14-årig kalenderbitare
> Juans mamma fruktar framtiden
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar