När påfrestningen blir för stor, del 1

”Tanken på att Ulrika skulle flytta ifrån oss fanns förstås inte alls under de första åren. Visst hade vi det jobbigt många gånger, fruktansvärt jobbigt. Men vi hade hela tiden tanken att det går över eller blir bättre, eller vi vänjer oss. Kanske var det efter att en av hennes storebröder en gång vid frukostbordet utbrast:
– Kan du inte lämna bort den där ungen! – som tanken fastnade, som en tagg som inte gick att få ut. Situationen hade successivt blivit så förtvivlad, och jag så olycklig och slutkörd. Stället där taggen satt blev allt mer inflammerat.

Ulrika var tio år då. Hon hade fått diagnosen autism och lätt utvecklingsstörning redan i fyraårsåldern, men efter sex-sjuårsåldern hade drag av Tourettes syndrom, som ingen tänkt på från början, blivit alltmer framträdande. Kanske var det därför hon blev så trotsig, och ofta direkt elak, och kunde haka upp sig totalt.

Man visste aldrig i förväg om man skulle lyckas få med henne till skolan på morgonen eller hem från fritids på kvällen. Det kunde bli en timmes parlamenterande och skrikande, ålande på golvet, jakt i korridoren, slängande i toadörrar eller dragkamp runt ett dörrhandtag innan man kom iväg. Jag kände mig ständigt otillräcklig och maktlös. Det ryckte isär hela dagens schema både för mig och de tre andra barnen. Och jag kom alltid med andan i halsen till jobbet.

När vi var hemma höll hon på och pratade och lät och tjöt precis hela tiden. Vi hade faktiskt inte en lugn stund innan hon hade somnat på kvällen. Och för att hon över huvud taget skulle göra det, var jag tvungen att gå igenom en flera timmar lång och helt rutinbunden procedur med henne, precis varenda kväll. Det var att tvätta vänster hand först, sen höger, det var rätt mängd tandkräm på borsten, det var saga, filten upp i armhålorna, mattan inte för nära sängen, gardinerna bara fördragna till hälften och nattlampan ställd på sned, och så vidare med upprepade måsten i all oändlighet, avslutat med tre slängkyssar.

Hon vägrade äta annat än några få saker som ris och gröt och mjölk, så det blev alltid problem kring måltiderna även om jag försökte äta ensam med henne så att de andra skulle få matro. Lillasystern började förstås också krångla med maten, kanske för att få litet uppmärksamhet hon också.

Vårt äktenskap hade spruckit redan när Ulrika var fem-sex år. En av orsakerna var att hennes pappa tyckte att jag klemade med Ulrika, eller i alla fall tog alldeles för stor hänsyn till henne på de andra barnens bekostnad. Så här i efterhand inser jag att hennes krav kanske helt enkelt inte gick att förena med vad den övriga familjen behövde.

Skilsmässan förde det goda med sig att jag kunde få halvledigt ibland över helgerna, när de andra barnen var hos honom, eller när Ulrika var där och jag kunde få ha enbart de andra. Han klarade inte av att ta hand om både dem och henne tillsammans, så helledigt blev det aldrig. Men det var bra för alla parter att inte behöva vara tillsammans precis alltid. Att se hur lugnt vi kunde ha det utan Ulrika i huset fick mig väl också att tänka vidare.”