När påfrestningen blir för stor, del 2

”Om jag ser mig omkring på andra mammor till barn med neuropsykiatriska funktionshinder så ser jag en mycket stor andel som har sjukbidrag, går i någon inte alltför krävande ”verksamhet” som arbetsförmedlingen eller kommunen ordnar, pluggar på halvfart eller växlar mellan dessa poler. Men jag vill inte. Jag är inte beredd att ge upp mitt jobb.

Det kan tyckas själviskt. Men barnens pappa skulle inte heller vara beredd till något sånt. Jag har en bra utbildning och ett jobb som jag älskar. Jag sköter det bra, och är uppskattad. Länge har jag klarat det på 75 procents arbetstid, så att jag har kunnat hämta barnen vid tretiden på eftermiddagen.

Men till slut orkade jag inte med alla slitningar, allt skrik och allt passande. Jag såg hur illa syskonen for, lillasystern blev jämt slagen och sparkad och biten, storebröderna stängde vresigt in sig, himlade över den ”hemska ungen” och slutade vara med familjen. Själv förstod jag att jag måste gå ner till halvtid om jag skulle orka fortsätta. Men mitt jobb är sådant att det helt enkelt inte går att sköta på halvtid. Då skulle jag tvingas lämna det och ta något mer okvalificerat.

Skulle jag offra mitt eget och tre av mina barns väl för att leva med Ulrika, som ändå kanske skulle må bättre av en mer strukturerad tillvaro än vad som var möjligt i vår familj?

Jag bestämde mig för att sätta till alla klutar för att hitta en lösning för Ulrika utanför familjen. Det tog tid att övertyga beslutsfattarna i kommunen om att jag stod vid vägs ände. Deras erbjudande om tillfällig avlastning på kortis funkade inte, för det blev så mycket konflikter både när hon skulle dit och hem att det ändå blev enklare att ha henne hemma. Till slut hjälpte de mig att hitta ett familjehem i grannstaden. Det var hemskt när hon skulle flytta och det är hemskt med alla runt omkring som tycker att jag är hjärtlös. Men det har skett. Och jag upplever det som om vi alla har fått en chans att leva ett liv.

I familjehemmet är allt uppbyggt med rutiner och fasta ramar för barn med sådana här funktionshinder, det blir mycket mindre konflikter runt Ulrika än hemma hos oss. Och i vårt hem härskar nu en ro och en livslust som vi inte har upplevt förr. Klart att vi bråkar och står i som vilken annan familj som helst, men det sker på en rimlig nivå och med samhörighet i botten.

Jag hälsar på Ulrika minst en gång i veckan. Minst en gång i månaden kommer hon hem. Men dessemellan lever vi skilda liv. Och jag är så tacksam över det.”