Autismforum: Leva med autism och Aspergers syndrom

mina föräldrar respekterar inte mig
Jag är 30+ och fick diagnosen asberger +adhd precis samma år jag fyllde 30. Mycker tufft har livet varit för mig och jag har varit nära både döden, (suicid) och misshandlats fysiskt/verbalt och psykiskt genom åren. mest av pojkvänner och s.k. vänner ( dvs folk som man påtvingats sällskapa med genom andra klasskamrater eller släkten för att man skulle ha något gemensamt med) Jag har levt igenom allt skit och rannsakar mig själv. kommer gång på gång tillbaka till att det är mina föräldrar som inte respekterat mig genom åren.Jag är den jag är och det ska de vara glada över i vått och torrt tycker jag. men det är hela tiden något problematiskt som de vill tvätta bort känns det som.Att jag säger upp mig från aktiviteter, att jag inte orkar med folk socialt så ofta, att jag blir övertrött och sur eller får utbrott. Hur kan man få föräldrarna som är snart 60 att respektera oss med funktionshinder???

A 2010-06-07
> Gå till toppen av sidan

Min mor har aspergers.
Jag skriver inte bara mor, jag kallar henne det också. Vi är en stor skara syskon med en mor med diagnosen add asperger. Vi är första kullen och sladdisarna. Vi har gemensamt att vår mor är lika kelig och kärleksfull som en krokodil.. dvs, begränsat till instinkten. Sladdisarna har det lite lättare än vi i första kullen, då vi vet hur vår mor fungerar och kan hjälpa till. >BR> Jag känner igen mig i flera som har skrivit här och är glad för det. Jag har nämligen relativt nyligt insett att eftersom ett av min mors "specialintressen" är familjen så vill hon gärna ha dom nära, och har länge gjort vad hon kan för att hålla det så. Vi har fått höra att man inte klarar sig utan mamma och att vi är starka tillsammans(vore bra om det inte vore för all annan känslomässig utpressning också). Hon har en idealbild av hur hon vill att vi ska vara. En stor glad kärleksfull familj. Naturligtvis är vi inte det. Vi är alla trasiga, dysfunktionella och med adhd hela högen(bara en till aspis bland sladdisarna).. ingen litar helt på någon och alla sviker eller glömmer sina löften då och då. Jag trodde till rätt nyligt på min mors propaganda innan jag insåg att jag blivit manipulerad. "Gör som jag vill eller skyll dig själv". Självklart såg inte hon det så, utan gjorde det hon ansåg rätt.
Nu håller jag på att lappa ihop min trasiga självbild och söker hjälp för att acceptera min mor och min familj som dom är. Jag tackar alla som berättat om sina föräldrar så man vet att man inte är ensam.

Åsa 23 år 2010-05-14
> Gå till toppen av sidan

Har min mamma Aspergers?
Jag misstänker att min mamma har aspergers syndrom.
Hon ställde aldrig, under 18 år då jag bodde hemma, frågan "Hur mår du?" Jag minns att jag aldrig hade riktiga samtal då jag växte upp, utan det var mer upplysningar - nu är det mat, nu ska du gå till skolan, osv.
Flera av mina syskon mådde synligt dåligt, och själv fick jag anorexia som 14-åring utan att det uppmärksammades av min mor. Det var som att hon inte kunde läsa av ett känslouttryck i ett ansikte eller i en kroppshållning. Jag upplevde det som att hon var väldigt oempatisk, lite "korkad" och hade noll känslomässig kompetens. Hon hade också väldigt svårt för att förstå att en person är sinnessjuk, exempelvis drog min psykiskt sjuke far hem den ena efter den andra knäppisen, någon med tydlig mani till exempel, utan att min mor kunde "läsa av" det.
Hon hade också väldigt svårt för kroppskontakt, och jag och mina syskon är i vuxen ålder förvånade över att vi inte fick kramar när vi passerat 2-3-årsåldern. Hon hade heller nästan ingen ögonkontakt med sina barn.
Min mamma blev frälst pingstvän som 20-åring, och upplevde att "världen klarnade" och att hon plötsligt förstod hur saker hängde ihop. Han har en förenklad svart-vit syn, och delar upp världen i ont och gott. Förut har jag trott att hennes oempatiska beteende kunde förklaras genom hennes religiösa tro, men nu tänker jag att hon kanske behöver denna enkla struktur och förklaringsmönster som tron ger henne, att hon egentligen har aspergers?

Karro 2010-05-04
> Gå till toppen av sidan

Min storebror har troligen AS
Jag har hela mitt liv blivit kränkt av min storebror. Han har talat om för mej hur dum i huvudet o dålig jag är och till slut så trodde jag det med. Jag slutade kämpa och stå upp för vad jag trodde va rätt o riktigt. För varför skulle jag göra det? Min åsikter va ju ändå inte vatten värda. Nu är jag vuxen och har arbetat några år med personer med AS och autism, även läst en del om det och tror att min storebrors beteende kan ha att göra med att han ev har AS. Han har inte blivit diagnostiserad. Han har även sociala problem med vissa vänner o arbetskamrater. Han är otroligt sträng mot sina barn och han gre de mycket litet utrymme att vara barn och allt vad det innebär. Har vi bestämt något så är det väldigt jobbigt för honom att ändra på. Tex hade vi bestämt att ta en promenad till stan, dagen för promenaden kom och det regnade - jag ville ta bilen, men det gick inte! Han blev så stressad över att behöva ändra på ngt som vi bestämt, att jag gav mej. Vad är det jag ser? Är det "bara" storebrorsfasoner eller är det en person med Asperger syndrom?

Loppan i Stockholm 2010-01-26
> Gå till toppen av sidan

Kunskap om att ha en förälder med autism/Asperger
Flera inlägg visar att det finns behov av mer kunskap och diskussion kring att ha en förälder med ett autismspektrumtillstånd. Tyvärr är kunskapen om detta än så länge mycket begränsad. Det beror till stor del på att det inte finns någon dokumenterad erfarenhet eftersom diagnosen Aspergers syndrom är relativt ny. Det finns alltså många som på goda grunder tror att deras förälder har Aspergers syndrom, men eftersom ingen diagnos är ställd, är det inte möjligt att samla erfarenhet på ett vetenskapligt sätt. Allt eftersom åren går kommer dock situationen förändras, och vi får hoppas att det då börjar bedrivas forskning. Autismforum hoppas kunna publicera några artiklar om ämnet under våren. Det finns även ett diskussionforum på temat på: www.handikappupplysningen.se/forum/mvnforum/index

Katarina Kindwall, Autismforum 2010-01-12
> Gå till toppen av sidan

Att vara barn till förälder med Aspergers syndrom
Mycket intressanta inlägg här om att vara barn till en förälder med Aspergers syndrom.
Jag fick själv en ordentlig aha-upplevelse från min egen uppväxt. Mina föräldrar är gamla och under min uppväxt har det inte funnits förklaringar till mycket som nu ramlar på plats. En skrämmande upplevelse men också som någon sade en känsla av befrielse och förklaring som gör att det är lättare att förstå och hantera sin egen situation.
Det skulle vara MYCKET intressant om det kunde dyka upp mer information på denna site om perspektivet "att vara barn till förälder med Aspergers syndrom". På samma sätt som det beskrivs om "att vara skyskon" liksom "att vara partner"- Det skulle ge hela situationen kring Aspbergers syndrom en till dimension och öka förståelsen från flera håll.
Fler tips om var man kan finna mer information på detta perspektiv vore också bra!
Verkar vara fler än jag som är intresserade av detta!
/Hälsningar

Anders 50 2010-01-10
> Gå till toppen av sidan

Mina frågor
Jag har skickat några frågor hit under olika rubruiker och i email fått svar att det inte direkt frafgick vilken fråga jag hade. Nej, mina frågorhandlar inte så mycket om autism direkt, utan ä mer en undran om man verkligen bara kan säga att just dessa beteenden är typiska teckn på autism.

-Skorpion76 2009-11-03
> Gå till toppen av sidan

bemötande
hej, jag kanske kan hjälpa dig lite med hur man kan bemöta aspergers på bästa sätt. Naturligtvis är det olika för många, men jag tror man måste ta situationen lite för vad den är. Förstå mig på rätt sätt, försök att lyssna till ditt hjärta och gå inte för fort fram och ha extra med tid för den personen, alltså ingen stress eller press. Viktigt att tänka på är nog att lyssna, bemöta, vara positiv och bara finnas till för personen. När sen den personen lär känna dig och vet att du alltid kanske kommer att ställa upp, någon som personen kan vara sig själv, mkt handlar om att man skäms, inte vill visa vem man är och inte vill träffa nån vilket gör att man isolerar sig själv för att rädda sitt liv. Det är svårt att åka vissa kommunikationsmedel och inet tro att andra tror man är galen. Det är inte så väldigt svårt egentligen och det handlar om att lära känna personen, ta en bit i taget, hur är känslorna idag? När personen sen lär känna dig och kommer att lita på dig kommer det att lösa sig självt och hon kanske kan berätta mer hur hon/han upplever det och vill ha hjälp med, etc, jag hoppas att detta var lite mer hjälp.

Christina Tornérhielm 2009-09-09
> Gå till toppen av sidan

BARN till förälder med ASPERGER
Jag är själv barn till en mamma med Asperger. Jag vill gärna komma i kontakt med andra i samma situation. Jag bor själv i Stockholm. Tycker det finns dålig hjälp för oss som är drabbade av föräldrar med Asperger.

Vit O 2009-07-25
> Gå till toppen av sidan

Min mamma fick diagnostiserad autism ...
Hej!
Min mamma fick diagnostiserad autism vid en ålder av 50 +. Jag är runt 30. Mitt yrkesval blev lärare. Det som satte igång utredningen i min mammas fall, var nog delvis att jag bröt kontakten med henne. Det var mycket svårt att ta det belsutet men det fanns inget annat val. Jag har haft en traumatisk barndom: Inte sedd, sällan bekräftad, = ångest och övergivenhetskänslor och "varför kan jag inte bli älskad, vad är det för fel på mig" =skam.
Min mamma har nu äntligen fått hjälp. Härom sistens fick jag veta att hon fått en överförmyndare som sköter hennes ekonomi, syselsättning på dagarna mm.
Eftersom jag blev medberoende och fick ta ett stort ansvar för mina yngre syskon när jag var liten kan jag inte ha kontakt med henne. Och inte med mina syskon. En bor hemma och honom oroar jag mig för. På något sätt har alla klarat sig, med nöd och näppe. Och jag har idag ett väldigt bra liv, även om jag fått kämpa som en iller för att ta mig igenom allt och förstå vad i hela friden som har hänt. På något sätt är jag rädd för att "gå tillbaka" om jag träffar henne igen. Det ligger en viss "empatilöshet" i aspergers syndrom (åtminstone tolkar jag det som empatilöshet) - hur hanterar man detta? Ska man toka det som empatilöshet? Jag kan nämligen fortfarande inte lita på att min mamma älskat mig; jag har alltid trott motsatsen! Men på något sätt har jag börjat inse att det nog inte stämmer. Hur tänker/känner en förälder med autism om sina barn??!
Kram!

Rollo 2009-07-12
> Gå till toppen av sidan

Har funderingar om min mamma
som jag har en väldigt olycklig relation med. Hon älskar mig, jag VET det, jag var efterlängtad långt innan jag föddes och hon är en vänlig själ som vill alla människor gott. Men jag KÄNNER mig inte älskad - i betydelsen sedd och förstådd.
Hon verkar sakna förmågan att lyssna, att ställa frågor, att uppmärksamma när jag vill säga något eller bara inte orkar lyssna mer på henne när hon pratar på från det ena ämnet till det andra. Jag blir så ledsen, känner mig övergiven och reagerar med vredesutbrott.
Jag önskar vi hade en förtrolig relation, att hon frågade hur jag har det och lyssnade på svaret, och ställde följdfrågor. Men så är det inte. När jag någon gång får något sagt associerar hon direkt till något annat i sitt eget liv, eller någon släktings eller bekants, och så kommer en detaljerad historia om DEM. Aldrig får mitt liv, mina tankar och känslor vara i fokus.
Tycker inte hon uppfyller de officiella diagnoskriterierna, men just detta att hon vill väl men verkligen helt tycks sakna förmåga till lyhördhet och ömsesidighet gör mig förtvivlad. Hon visar omtanke på andra sätt, är t.ex. generös med pengar, städar och gör fint innan jag kommer på besök, lagar mat mm.
Vore skönt att få råd. Jag har jättesvårt att hantera detta, faller in i beteendet hos ett förtvivlat barn fast jag är vuxen sen länge och hon är gammal. Jag VET att hon gör så gott hon kan, men jag skulle så gärna vilja ha en relation där mina behov av att bli sedd blev tillgodosedda.

Doris 2009-07-01
> Gå till toppen av sidan

Tack!
Tack för en underbar sajt med mycket fakta! :-)
Otroligt skönt att känna igen sig och veta att det finns flera som jag!
Jättebra att man kan lyssna på sidorna också. Har själv problem med att hålla fokus och läsa långa sammanhängande texter.
Ett par tips till er när ni skriver texterna... Jag vet flera som har samma problem som jag med sammanhängande långa texter, men ändå helst vill läsa den i första hand istället för att höra den. Skriv texten i mindre stycken med en tom rad mellan. Det gör den mycket lättare att läsa. Likaså vore det bra om ni använde ett mera lättläst typsnitt, tex times. Visst, jag kan säkert ändra förvalt typsnitt i webläsaren, men det är över min kompetens ;-)

Peter 2009-06-08
> Gå till toppen av sidan

bemötande
Hej Jag jobbar på ett dagcenter för handikappade personer, med olika diagnoser, bl.a damp, asperger. jag skulle vilja ha svar på hur man på bästa sätt betöer människor med denna problematik.

Skötare 2009-06-03
> Gå till toppen av sidan

Att vara barn till förälder med Asperger
Jag har vuxit upp med en mamma som har Aspberger. Hon är 83 år och har således aldrig blivit diagnostiserad. Själv är jag lärare med stor erfarenhet av elever med Asperger, särskilt de senaste åren, och det var på så sätt jag till slut förstod vad min mamma led av. När detta stod klart för mig, blev mitt förhållande till min mamma mycket bättre, och jag kunde förlåta henne för hur hon behandlat mig under min uppväxt. Insikten har betytt hemskt mycket för min egen självkänsla. Jag har kunnat i efterhand förstå min traumatiska barn- och ungdomstid. Jag vet nu att mamma har ett handikapp som ofta förvirrar hennes liv i kontakten med andra människor, ett handikapp som hon inte kan ändra på. Hon förstår inte andra människor, och har inte behov av dem, men jag kan i alla fall lite förstå henne. Jag undrar om det finns andra med samma erfarenheter?

Dalkulla 55 år 2009-05-28
> Gå till toppen av sidan

hej!
Jag kan be bara informera om att jag har autism och kan berätta att det inte alls är kul eller lätt att ha det men att när det säger klick när man kan förstå sig g på andras känslor och att visa ömsesidig kärklek till med människor känns så underbart att kunna få göra det :D att kunna glädja sin mamma och pappa med ett leende på läpparna som berättar med ljuva ord hur man uppskattar dem :) det är insikt för en person med autism anser jag själv :) hälsningar

Patrik Dahlqvist 2008-11-27
> Gå till toppen av sidan

Hur fungerar hjärnan !
Hej Cornelia ! Jag heter Kristian och jag har nyligen under studier från USA skapat mig en bredare syn inom ämnet. Vid Asperger och Autism finns lägre nivåer av ett ämne som heter Myelin, Det är troligen så mycket forskning på detta, men ! Min läkare har berättat att det finns läkare och psykiatrer med Asperger Syndrom som jobbar ! fråga din läkare ! Vem är normal, vad är normalt och alla fördomar som slängs ut av den som inte är kapabel att fatta att alla människor är olika och "JAG är ju frisk" men den där är ju inte som alla andra. Så går chargången ibland. W A Mozart hade tourettes Syndrom, besläktat med asperger, och adhd. Albert Einstein hade Asperger, det står i läkarliteratur. och av ledande forskare i sverige. Det finns mycket talangfulla Pianister med Asperger. Etc etc. och inom databranchen jobbar en hel del män och kvinnor. Autism mild grad + hög intelligens, mm. då säger jag för de med Asperger och autism. Specialintressen som man ser tidigt, musikalisk talang, talangfulla tjejer inom Bild ! ni som jag, för jag har lite autism, men kan spela 20 mozart sonater, chopin bl a, på piano. Vi kan bli hur bra vi vill! uppmuntring och vänlighet ger självförtroende "JAG KAN" jag vågar med tiden. att finnas till och vara med "den" eller dom som får en att må bra. JAG bestrider faktiskt kriterier hit och dit. spekulationerna om hur allt ligger till här på sidan och då det konstateras att de inte vet hur hjärnan fungerar gör ett bestridande rimligt.vi sitter alla i samma båt

Krichan81 2008-10-15
> Gå till toppen av sidan

Jag med!
Jag med! Skulle vilja träffa andra som har erfarenhet att växa upp med en förälder som har autism...

Sofia 2008-02-14
> Gå till toppen av sidan

Att vara barn till förälder med autism
Hej!
Jag skulle väldigt gärna vilja läsa mer om eller få kontakt med andra barns berättelser om hur det är att leva med en förälder som har autism.
Hälsningar

Cornelia 2007-08-16
> Gå till toppen av sidan

SKRIV EGEN KOMMENTAR

En kommentar kan vara max 1500 tecken. Vi kan inte publicera citat från andra pga upphovsrättsliga skäl. Vi önskar att du uppger din e-postadress, så att vi kan nå dig med eventuella frågor. Om du vill publicera en längre text, ta kontakt via mejl, autismforum@sll.se. Uppge då alltid namn och hur vi kan nå dig.