Personer med funktionshinder behöver ofta hjälp, ibland mer, ibland mindre. Men tyvärr är det vanligt att de som hjälper samtidigt sätter sig över dem, ofta omedvetet. Det krävs kunskap och fantasi för att den som får hjälp ska bli delaktig.
”Man kan ju tycka att Elias borde ha fått mer professionell hjälp tidigare, speciellt med tanke på hur mycket kunskap det ändå finns om autism idag. Jag var bara en ung och oerfaren person som fick arbete som assistent till ”en besvärlig femåring” på dagis. Ingen i personalen visste vad det handlade om, och jag fick ingen vägledning i hur jag skulle arbeta.
Han var en ovanligt vacker liten pojke med lockigt blont hår och stora milda ögon. För det mesta satt han och vaggade fram och tillbaka för sig själv i dockvrån och snurrade på ett litet blankt hjul från en trasig leksakslastbil. Många gånger fann han sig i att bli skuffad runt i livet, men när det blev för mycket blev han utom sig. Han hade inget talat språk, men kunde få flera stora utbrott per dag när han skrek och slogs och bet. Han lärde sig ingenting, utan levde ett ensligt liv mitt bland alla de andra.
Det dröjde nån vecka innan jag upptäckte en ingångskanal till honom. Han gillade stoppljus. Jag lade märke till det varje gång han var med på promenaderna. Det fanns ett stoppljus strax bortanför dagiset, och när vi kom dit stannade han som förtrollad, och bara stirrade. Jag frågade hans pappa som brukade hämta honom på eftermiddagarna: joo, stoppljus var det bästa han visste.
Så jag började tala med honom om stoppljus, började rita stoppljus, gav honom rött, gult och grönt papper att klippa rundlar ur, vi klistrade upp dem under varandra, vi började rita refuger och gator med stoppljus. Han var förtjust, började säga ja och nej och färgorden. Utifrån stoppljusen blev det bilar, gator, vägen mellan dagis och lekparken. Varje dag när han kom sade han ”toppus” eller något sånt och vi började fördjupa oss i våra lekar.
Jag gjorde en liten pappskylt med rödljus som jag visade när vi skulle sluta, efter att först ha visat gul skylt som förberedelse. Eftersom han visste ordningsföljden av lamporna var det naturligt att visa honom ordningsföljden på vad vi skulle företa oss under dagen uppifrån och ner. Varje gång ett nytt moment skulle börja och han var med på det fick han sätta en pappskiva med en stor grön cirkel över bilden som visade sysslan. Grönt för att sätta igång, rött för att sluta. Om man ville veta om han var kvar på toa tittade man efter var hans gröna cirkel fanns. Satt han kvar för länge sköt man in den röda skylten under dörren.
Det är otroligt hur lätt allting gick när jag väl vunnit hans förtroende genom att visa att jag delade hans intresse. Denna gemensamma upplevelse betydde mer för både honom och mig än alla böcker och tips jag läste om pedagogik vid autism.
Sedan tog jag med tre ficklampor. Vi satte färgat papper över lamporna, rött gult och grönt. Nu kunde vi ha dem som belöning för att han tränat på saker som han tyckte var långtråkiga. Att sitta och blinka med de tre färgerna blev hans älsklingssyssla. Allting, promenadslingor, vändor i simhallen, enkel räkning, nya färger, allting kunde utgå från detta lustfyllda med tre rundlar i olika färger. Efter ett år kunde Elias säga en hel massa saker, och han kunde skratta och ha roligt. Genom att någon gett honom tillfälle att vara med och hålla i rodret gick han med på att segla.”
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar