Att få en diagnos på sitt barn innebär både en lättnad och en sorg för många. En lättnad därför att man äntligen får veta vad som var fel och en sorg för att barnets avvikelser bottnar i ett funktionshinder som autism.
Många föräldrar till barn med autism eller autismliknande tillstånd har haft misstankar i flera år innan det ens blir fråga om utredning. Barnet kanske har betett sig på ett sätt som man inte förväntat sig. Man kanske har upplevt att barnet har varit svårt att få kontakt med, att det inte verkat tycka om närhet och beröring eller har haft svårt med amningen.
Men ibland är det omgivningen som regerar först, kanske på att barnet är försenat i sin talutveckling. Det kan vara svårt att sätta ord på vad som känns konstigt när det gäller ens barn, särskilt om det är det första barnet och man inte har så mycket att jämföra med.
En del går direkt till barnavårdscentralen med sin oro, medan andra väntar och hoppas att det som känns fel ska rätta till sig. Om barnavårdscentralen uppmärksammar barnets avvikelser, kan det handla om lång tid innan barnet får tid för en utredning och eventuell diagnos. Denna väntetid kan kännas som en evighet för den som är orolig. De föräldrar som får en diagnos på sitt barn upplever, mitt i sorgen, ofta en stor lättnad över att de äntligen fått bekräftelse på sina misstankar och en förklaring till barnets avvikelser.
I artiklarna nedan får vi träffa två familjer med olika erfarenheter och upplevelser av misstankar, utredning och diagnos. De finns också flera artiklar om reaktionerna efter det att ens barn fått en diagnos.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar