För familjen Westerlund kom det som en överraskning när Viktor sju år och Natanael sex år fick diagnosen språkstörning och autismliknande tillstånd. Varken mamma Staci eller pappa Bengt misstänkte att barnens talförsening kunde bero på något annat än normal försening.
Staci Westerlund bor i Kista med sin man Bengt och sönerna Viktor, Natanael, och dottern Esther, som är tio månader. Vi träffas hemma i familjens lägenhet och på golvet tumlar lilla Esther runt med en stor boll som ser ut som en jordglob. Hon balanserar världen i sina små knubbiga händer.
För bara fyra månader sedan fick äldsta pojken Viktor diagnosen autismliknande tillstånd och språkstörning. Två månader senare fick Natanael samma diagnos. Varken Viktor eller Natanael visade några tecken på beteendeavvikelser när de var spädbarn.
– De var precis som jag förväntade mig, inga konstigheter alls. Tanken att det skulle vara något som var fel slog mig aldrig, säger mamma Staci. Samtidigt har man inget att jämföra med som förstagångsförälder. Ens eget barn blir normen för hur barn ”är”. Viktor var livlig och väldigt aktiv, men inte utmärkande på något sätt. Natanael var istället mer inåtvänd och lugn, men jag såg det bara som hans personlighet.
Det var när barnen inte började prata som förväntat, som omgivningen började reagera.
– Först trodde vi att förseningen berodde på att barnen är tvåspråkiga. Jag pratar engelska med barnen eftersom det är mitt modersmål och Bengt pratar svenska.
Talförseningen ledde till att barnen fick träffa en logoped regelbundet. Men när oron över talförseningen lagt sig rullade livet på som vanligt. Båda pojkarna gick på vanligt dagis.
– När Viktor var fyra år började personalen på förskolan tala om att det kanske rörde sig om något annat än bara talförsening. Han var så livlig och aktiv att det upplevdes som ett problem i barngruppen. Han fick en extra resurs och lugnet lade sig igen. Jag tänkte alltid, att även om mina barn är lite sena så kommer de att hinna ikapp. Allt kommer att ordna sig.
Jag fick kontakt med en psykolog som remitterade Viktor till Karolinska för utredning. När remissen skickades skulle Viktor snart fylla fem år, men hela två år hann passera innan kallelsen till utredning äntligen kom.
– Under väntetid glömde jag nästan bort det här med utredningen. Det var svårt att acceptera att man tyckte att det fanns behov att utreda Viktor. Jag tyckte ju egentligen inte att han hade så stora problem förutom talet.
Viktor utreddes på Neuropsykiatriska kliniken på Astrid Lindgrens barnsjukhus och under utredningens gång bad Staci om förtur för Natanael.
– Eftersom de hade samma problem med språkutvecklingen, kändes det som om det var lika bra att även han utreddes. Han var väldigt passiv gentemot kompisarna på dagis och trivdes inte alls. Även när det gällde Natanael hade personalen börjat reagera och psykologen nämde autismliknande drag som en möjlig förklaring till hans beteende.
Staci och hennes man upplevde utredningen som professionell och välstrukturerad. Den tog en månad och alla tester var noga schemalagda. Staci visar det schemat över vem som skulle göra testerna på barnen och när de skulle utföras.
– Det var en hektisk månad, minns Staci. Vi kunde inte tänka på något annat än vad resultatet skulle bli. Jag fick sitta med och titta på när Viktor gick igenom de olika testerna och plötsligt såg jag saker som jag inte lagt märke till förut. I de där testsituationerna kunde jag tydligt se vad han hade svårt med. Samma procedur följde sedan med Natanael och jag tänkte hela tiden: Varför har vi inte gjort det här förut? Varför har det tagit sån tid att komma hit? Varför har inte jag eller någon annan sett barnens problem förut?
– Känslan av skuld över att så många år passerat var stark, men samtidigt var det skönt att barnen blev så ordentligt utredda. Det kändes tryggt och bra.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar