– Mina svårigheter började redan i småskolan, säger Thomas Görling. Jag hade inga vänner och var mobbad. Vuxenvärlden blev min trygghet och det var där jag kände mig hemma.
– Jag har en grå kameraväska, som jag alltid har med mig. Den känner du igen mig på, säger Thomas på telefon från Uddevalla. Vi ska träffas vid blomsterhandeln på Stockholms central och oroar oss för hur vi ska hitta varandra. Men det är inga problem. Jag ser Thomas och kameraväskan på långt håll. Vi går till Kulturhuset och pratar. Thomas är nu 69 år och fick diagnosen Aspergers syndrom för bara två år sedan.
– Ett helt liv har jag levt och inte förstått varför jag är annorlunda, berättar Thomas. I skolan specialiserade jag mig på vissa ämnen, särskilt svenska och geografi, som jag tyckte mycket om. Samtidigt var jag urusel på andra.
Thomas är född i Stockholm och ägnade fritiden åt att fördjupa sig i stadens kollektivtrafik.
– När jag var åtta år kunde jag allt om Stockholms spårvägslinjer, busslinjer och järnvägar. Intresset fick mig att stå ut med livet.
– I tonåren opponerade sig mina klasskamrater mot vuxenvärlden, men för mig var det tvärtom. Vuxenvärlden var min trygghet. Jag revolterade istället mot mina jämnåriga, som jag inte hade något gemensamt med. De gillade exempelvis jazzmusik, som jag inte alls tyckte om.
Thomas växte upp i en familj där musiken hade stor betydelse. Fadern var tonsättare och modern en skicklig pianist.
– Jag lärde mig spela tidigt. Särskilt Griegs klangvärld upplevde jag som mycket fascinerande. Jag har alltid spelat utan noter. När jag var yngre räckte det med att jag hörde ett stycke så kunde jag spela det. Jag vet vilken ton varje not står för, men använder noter endast som ett sätt att analysera musiken, inte att spela efter.
När Thomas var 16 år fick han sin första kompis, en jämnårig pojke i samma klass.
– Han accepterade mig som jag var och vi kom bra överens.
Intresset för språket höll i sig och Thomas läste Nordiska språk på universitetet, följt av biblioteksskolan där han träffade sin blivande fru.
– Vi hade gemensamma intressen och blev ett par. När jag var 32 år flyttade vi till Uddevalla och det var en lättnad att lämna Stockholm. Min släkt kommer ursprungligen från Bohuslän och vi tillbringade alla sommarlov där. Jag kände mig hemma där och blev aldrig mobbad. Hemkänsla finner man där man trivs och inte nödvändigtvis där man är född.
Thomas fortsatte sin karriär som hembygdsforskare vid Göteborgs universitet där han intresserade sig för gamla dialektord och ortsnamn. Så småningom började han arbeta på Uddevalla stadsbibliotek.
Trots sina gedigna kunskaper och intresse för språk kände sig Thomas inte riktigt hemma på biblioteket.
– Jag hade alltid en känsla för utanförskap. Kände mig som en humbug, när jag satt i informationsdisken. Jag läste ju sällan skönlitteratur och skulle ändå rekommendera böcker. Jag fick så småningom ta hand om musikkvällarna, där jag fungerade som skivpratare och det var mycket trevligt.
– Jag och min fru adopterade två döttrar från Indien på 1970-talet. Flickorna betydde mycket för mig. Även om jag aldrig lärde mig vissa hushållsgöromål, var det jag som tog mest hand om barnen när de var små. Jag arbetade halvtid och var med barnen halvtid, det passade både mig och min fru mycket bra. Som vuxen har jag alltid trivts med att umgås med barn. De säger vad de menar och har ett tydligt kroppsspråk som jag förstår.
Följande artiklar finns i temat "Ålderdomen":
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar