Emelie Johansson har två syskon som har autism. Det var jobbigt när Emelie växte upp men det har blivit lättare med tiden. Nu när hon är vuxen kan hon se att de erfarenheter hon fått är värdefulla. Samtidigt har hon blivit bättre på att tänka på sig själv.
Ibland blir hon hjärtligt trött på att vara speciell.
– Det blir som en identitet. Jag blir den där tjejen med två syskon som har autism. Som om jag vore någon slags freak. Även om jag älskar mina syskon så kan jag ibland önska att jag vore helt normal, med normala syskon, som jag och min kille kunde umgås med.
– Det tog ett tag innan jag berättade för min kille om Daniel och Elinor. Jag orkade helt enkelt inte utan ville bara vara normal. Jag var så kär, ville inte att något skulle förstöra mellan oss. Nu fungerar det jättebra när vi träffar Daniel och Elinor.
På somrarna är hela familjen tillsammans på sitt landställe och då umgås de intensivt.
– Det är jättemysigt. Men nu när jag och min kille kommer dit tillsammans blir jag påmind om att vi har ett särskilt sätt att umgås på i familjen. Vi pratar på ett strukturerat och anpassat sätt så att Elinor och Daniel kan hänga med.
– Min pojkvän tycker att de är härliga men han tröttnar fortare än jag. Jag har sådant otroligt tålamod.
Emelie är med barn och både Daniel och Elinor är engagerade i hennes graviditet.
– När jag frågar Daniel vad han tänker på, svarar han ”Bebisen ska heta Eskil”. Han älskar namn.
Han hade aldrig sett en gravid kvinna innan jag blev med barn. När jag visade honom min stora mage sa han ”Kolla här grabbar”. Det är så härligt med honom. Han har verklig tajming med sina kommentarer.
– Detsamma gäller Elinor. Hon bara frågar och frågar. Jag njuter faktiskt av uppmärksamheten. Det är härligt att få vara i centrum av de andras uppmärksamhet för en gång skull.
När Emelie får frågan vad hon lärt sig av sina syskon, kommer svaret ganska tveklöst.
– De har lärt mig att acceptera andra som de är. Och jag har fått lära mig att se mina syskon som en tillgång. Jag har reflekterat mycket över vad som är viktigt i livet och lärt mig att vara ödmjuk och tacksam över det som är bra. Nu när jag blivit lite äldre tycker jag att det är roligt att vara speciell. De har gjort mig mogen, eftertänksam och analytisk. Jag har varit tvungen att reflektera mycket över mitt liv och mina val. Idag är jag öppen med att Daniel och Elinor är som de är.
– Jag skulle vilja säga det till andra som har syskon med autism. Det kan vara jättetufft när man är yngre, men allt blir lättare med åren. Det bästa man kan göra är att se syskonen som något speciellt och värdefullt. Man ska inte heller vara så hård mot sig själv. Inte lägga på sig så mycket ansvar utan våga ta en paus från syskonen när man inte orkar med dem. Det kan vara skönt att låta bli att träffa dem ibland. Jag försöker tänka mer på mig själv. Jag menar, mina syskon ringer ju aldrig när jag är nere eller mår dåligt.
Samtidigt vet Emelie att det är hon som kommer att stå Elinor och Daniel närmast när föräldrarna inte orkar eller finns längre. Hon blir deras familj.
– Jag vet ju att samhället kommer att ta hand om dem. Daniel bor redan på ett gruppboende och Elinor ska flytta om ett par år. Men jag är medveten om mitt ansvar. Jag tänker till exempel att jag kommer att få åka på semester med dem någon vecka varje år. Och det känns helt rätt.
Följande artiklar finns i temat "En typisk duktig flicka":
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar