> Varför vägra diagnos, vi levde i ett helvete förrut
> Jag är glad att få ett namn på mina problem!
Hiner eller inte hinder
" För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen."
I så fall måste AS rymma personer med fel diagnos eller så har AS blivit för brett.
I vår familj finns nu 3 personer med AS och många i min bekantskapskrets har också AS. De har alla sina egenheter och är kanske inte mästare på att föra sej i sociala sammanhang och anses nog av många som egna DOCK har de inte stora problem i sin vardag.
Mina vänner med AS har alla familj, driver egna företag och är framgångsrika på sina specialintressen, de är alla högintelligenta och väldigt trevliga på alla sätt även om det tog ett tag att vänja sej vid deras sätt att vara genom ärliga och ruskigt rak på sak (man blir lite tilltufsad i början innan man lär sej att bara ta orden för vad de är och inte väga in en massa känslor och tolkningar)
Om det nu finns en grupp som bara har fördelar av sin As och en grupp där det är ett stort hinder, har någon forskning gjorts på denna grupp? De har ju alla problemen men kan bemästra dom så varför kan en del detta och andra inte? Vad skiljer dom åt?
Emma 2010-06-29
> Gå till toppen av sidan
Till Fia
Det låter som diagnosen gjorde nytta i din dotters fall. Men jag blir rädd när du skriver att ni medicinerat bort skolk. Skolk är ett val man gör att ta avstånd från skolan, inte ett medicinskt fel som ska botas. Ju mer barn skolkar, desto bättre. Jag skolkade nog ca 30% av gymnasiet, men fick bra betyg ändå. Att inte låta sina barn skolka från skolan är att kränka deras rätt till sina egna värderingar och sitt eget liv. Skolan är farlig och på flera olika sätt motbjudande och ondskefull.
Aspergare (och universitetsstudent) 2009-12-12
> Gå till toppen av sidan
Tio år med diagnos
Jag fick diagnos för snart tio år sedan, efter att ha slagits för det i fem år, läkarna visste ju inte ett skvatt och trodde inte på mig. Nåväl, nu såg framtiden ljus ut. Hela samhället skulle upplysas om vad AS är och allla skulle lära sig och vi med AS skulle äntligen få komma in i gemenskapen.
Då visste jag inte att vården och LSS skulle ta upp sin tid med att slåss om vem som skulle (slippa) hjälpa mig, jag visste inte att jag skulle få gå och vänta i flera år på att få kontakt med vården, jag visste inte att man bara kan strunta i en patient, jag visste inte att släktingar skulle prata skit bakom ryggen på mig och jag visste inte vad TV3 var...
Det här samhället, som jag växte upp med att tro på, har låtit det gå tio år till ingen nytta, man struntar fullständigt i om jag lider, politiker och tjänstemän vill göra precis så mycket som deras fortsatta karriär kräver och vården var bara intresserad av att sätta en diagnos på mig - inte för att kunna hjälpa mig, utan för att slippa hjälpa mig och ändå inte anses misslyckad!
F 2009-11-30
> Gå till toppen av sidan
Varför vägra diagnos, vi levde i ett helvete förrut
Du som varnar för att diagnosticera barn. Du har ingen som helst erfarenhet av hur livet med en odiagnosticerad tonåring är (diagnos Autism och ADHD). Vårt barn fick diagnosen som 17 åring, har haft det sedan barn men blommade ut i puberteten, det helvete som vi och hon har genomlevt innan diagnosen och medicineringen mot ADHD, det har varit oförstående social, placeringar i familjehem, behandlingshem och rymningar som snarare gjort saken värre. Att hon klarade sig undan missbruk mm är rena turen. När diagnosen (som vi misstänkte hela tiden vad den skulle bli) var klar och medicineringen mot ADHD sattes in var det som att vända på ett blad. Skolkningar och rymningar försvann och just nu har vi ett barn som gör allt för att klara och gymnasiet, och det är inga dåliga resultat och betyg som presteras kan vi tala om.
Vi vet att det finns problem med diagnos, men för oss så har vi en dotter i livet, vilket vi nog inte hade haft utan diagnos. Det uppväger alla problem, de får vi ta efterhand som de kommer och alla runt henne får stötta henne. Ser man bara de negativa sidorna klarar man ingenting. Har vi tagit oss igenom det som varit så klarar vi nog resten också.
Allas livssituation är olika. Se lite mer positiva sidor av livet.
Fia 2009-09-18
> Gå till toppen av sidan
Jag är glad att få ett namn på mina problem!
Är inne i slutfasen av min utredning. Jag är otroligt glad att jag får ett namn på mina "problem" som jag haft sedan barndommen.
Är idag en kille på 49 år och har aldrig varit som andra NT-människor. Alltid känt mig udda, mobbad i skolan, knackig skolgång med dåliga betyg.
Men för det inte dum...
Min mor har berättat att standardformuleringen när det var dags för kvartssamtalen i skolan, var att läraren sa "Peter är inte dum, bara han anstränger sig lite...".
Nej, jag är inte dum men fick ingen ro i skolan. Antingen var det några som pratade och då blev det kaos i mitt huvud till följd min överkänsliga hörsel (en av mina persceptionsstörningar). Eller så satt jag och drömde och fick inget gjort. Kom inte igång helt enkelt.
Att drömma sig bort och vara totalt frånvarande, kan jag fortfarande vara. Det är normalt för mig och jag trivs med det.
Har under hela mitt liv haft mindre depressioner eller perioder av nedstämdhet men ändå klarat av heltidsjobb och bostad fram tills jag fyllde 37 och mötte väggen.
En djup depression som jag egentligen aldrig riktigt kommit ur känns det som. Varje år ett nytt skov.
Har nu kommit upp i halvtidsarbete. Det funkar rätt bra men jag har Försäkringskassan ständigt i hälarna. Jag känner mig som en simulant som inte klarar av heltid. Klarar knappt att ta hand om mitt eget hem som är ett kaos just nu.
Ska bli otroligt skönt att få en diagnos!
Ökad självinsikt och många aha-upplevelser har jag redan fått...
Peter 2009-06-08
> Gå till toppen av sidan
Varning för att blir diagnostiserad!!
Håller fullständigt med!
Fick min diagnos, asperger, när jag var 12. Är 20 år nu.
Har inte haft annat än prblem sedan min diagnos kom fram.
Det går inte ens att få en bra utbildning trotts att det finns lag på att en person med AS, ADHD, Damp och liknande ska få en anpassad och trygg miljö i skolan.
Jag gick äntligen ut 9an 2008...har alltså inte fått någon gymnasieubildning anpassad så tillslut orkade jag inte längre fortsätta. Jag har detssutom inte fullständiga betyg ifrån årskurs 9.
I detta samhälle ska man inte ens nämna sin diagnos, pga. att folk har så jävla mycke fördomar.
Jag håller nu på med mitt körkort och har inte talat om för någon om min diagnos.
Min chef på jobbet har aldrig fått reda på det heller, och jag tänker verkligen inte tala om det. Det skapar bara en massa problem om det kommer fram.
I.F 2009-04-12
> Gå till toppen av sidan
men kära nån ...
men kära nån, menar du på allvar att man ska vägra sitt barn en diagnos och därigenom adekvat hjälp (som du utan diagnos inte har rätt till!) bara för att man i framtiden kan komma att förlora sitt körkort? det vore ju verkligen att göra sitt barn en otjänst, grymt rent ut sagt.
linnea 2009-02-10
> Gå till toppen av sidan
AS som äldre ??
Hej ! Kan man få debutsymtom av Aspergers som äldre, t.ex. i 50-årsåldern och äldre ? Om man varit "normal" hela livet, men fått konstiga symtom som äldre, menar jag. Vad gör man då ? Har en väninna, som är 52 år men hon bor hemma fortfarande, fast hon har vanligt jobb i barnomsorgen, har bil , har vänner och annat. Tacksam för svar, eller kanske hänvisning till annan Hemsida t.ex.
Undersköt. 2009-02-02
> Gå till toppen av sidan
Håller med
För att ha en diagnos samt en akademisk i ämnet håller jag fullständigt med i ovanståendes skrivna text.
Andreas 2008-09-15
> Gå till toppen av sidan
Varning för att blir diagnostiserad!!
Detta är en VARNING till alla föräldrar med barn med "handikapp" som Aspergers syndrom, ADHD och liknande samt mobbningsoffer!
UNDVIK ALL KONTAKT MED PSYKIATRIN och, framförallt, VÄGRA GÅ MED PÅ ATT LÅTA ERT BARN BLI DIAGNOSTICERAT!
Jag är en 34 årig man med diagnosen Aspergers syndrom, vilken hittills inte har orsakat annat än PROBLEM i mitt liv bl a i kontakten med myndigheter som Arbetsförmedling, Försäkringskassa och nu Vägverket och Länsstyrelsen!
Läs gärna på min blogg (och LÄR av) vad jag som stämplad med Aspergers syndrom skriver om mina erfarenheter av psykiatrin och våra myndigheter!
http://www.terapisnack.com/blog.php?b=236
Allt ni och era barn säger och gör i era kontakter med psykiatrin registreras och kan senare komma att ligga era barn till LAST om de senare råkar i konflikt med myndigheter som Vägverket, Länsstyrelsen mfl ang. återkallat körkort!
Min Asperger-diagnos, tillsammans med uppgifter om 20 ÅR gamla händelser som inträffade när jag gick på högstadiet och mådde psykiskt dåligt pga att jag var mobbad och inte fick någon hjälp av skolpersonalen, är en av de främsta motiven bakom Vägverkets och Länsstyrelsens beslut att inte ge tillbaka mitt körkort!
Jag gjorde misstaget att gå med på att få en Asperger-diagnos och ÅNGRAR DET DJUPT IDAG!
VARNING FÖR PSYKIATRIN!! 2008-06-20
> Gå till toppen av sidan
Stäng fönstret
Skriv ut