Barn med autism kan vara väldigt olika varandra. Ibland kan skillnaden vara så stor att det är svårt att förstå att de har samma diagnos. Men det finns vissa kriterier som måste uppfyllas för att ett barn ska diagnostiseras med autistiskt syndrom.
Definitionen av autism har utvecklats ända sedan fyrtiotalet. Då beskrev läkaren Leo Kanner för första gången autism på ett systematiskt sätt. Under åren har den blivit allt bredare. I början på åttiotalet började man använda begreppet autismspektrum (autistic spectrum) och det som numera kallas Wings triad för att ringa in symtomen på autism. Men barn med autism kan ändå vara mycket olika varandra. Skillnaderna kan bero på om barnet har en utvecklingsstörning eller inte. Det kan också finnas ytterligare sjukdomar eller funktionsnedsättningar hos barnet som påverkar hur symtomen yttrar sig. Dessutom har barn, precis som vuxna, olika temperament eller personlighet och det gäller förstås också barn med autism.
För att slå fast att ett barn har autism eller något annat tillstånd inom autismspektrumet ska barnet ha vissa beteendemönster, eller symtom. I diagnosmanualerna beskrivs vilka beteenden och hur många av dessa beteenden som barnet måste uppvisa, vilka som inte får förekomma eller vara avvikande för att barnet ska diagnostiseras. I Sverige används både den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV-TR och Världshälsoorganisationens (WHO) ICD-10. Dessa överensstämmer tämligen väl med varandra när det gäller autism.
Fyra huvudsakliga kriterier används för att diagnostisera autistiskt syndrom:
1. Allvarlig begränsning i förmågan till ömsesidigt socialt samspel.
2. Allvarlig avvikelse i kommunikationsutvecklingen (inklusive språket).
3. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.
4. Tidig debut (senast kring tre års ålder).
För att diagnosen autistiskt syndrom ska kunna ställas, måste alla huvudkriterier vara uppfyllda. Avvikelserna under de tre första punkterna ska vara mycket tydliga och måste bedömas i jämförelse med andra barn med motsvarande utvecklingsnivå eller mentala ålder. Men exakt hur de tre första symtomen visar sig varierar mycket. Skillnaderna kan bland annat bero på barnets utvecklingsnivå och ålder. En viktig grundprincip är att man bara ska ställa diagnos om symtomen är ett betydande problem i vardagslivet för barnet och dess familj.
Många forskare tycker att ännu ett kriterium är viktigt för att kunna ställa diagnos: avvikande reaktioner på sensoriska stimuli. Sensoriska stimuli kan vara till exempel ljud, synintryck, beröring eller lukter. Det verkar som om så gott som alla barn med autism har avvikande sinnesreaktioner, men på olika sätt. Detta kan ligga bakom en del av de symtom som krävs för att ställa diagnos, till exempel att barnen undviker visuell och fysisk kontakt. Avvikande sinnesreaktioner ingår dock ännu inte i de diagnostiska kriterierna.
Det finns även andra symtom som är vanliga vid autism. De är inte diagnosgrundande och kan visa sig även hos personer som inte har autism, de är alltså inte särskiljande eller typiska. Men symtomen kan ändå ha stor betydelse för hur autismen yttrar sig för varje enskild person. Exempel på den här typen av symtom kan vara avvikande aktivitetsnivå, avvikande ätbeteende och självskadande beteende.
Ett eller flera av de symtom som förekommer vid autism, diagnosgrundande eller ej, kan ses hos barn som har en annan neuropsykiatrisk diagnos. Det är den karaktäristiska kombinationen av dessa symtom som utgör grunden för autismdiagnosen.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar