Barn med autism har svårt för att umgås med andra och klara av vanliga sociala relationer. De har svårt att förstå att andra har känslor och tankar som kan skilja sig från deras egna. Därför kan de framstå som extremt egocentriska.
I diagnosmanualerna beskrivs detta huvudkriterium med följande symtom:
Den sociala begränsningen måste vara tydligt avvikande i jämförelse med barn på samma utvecklingsnivå. Oftast har barnet med autism också en utvecklingstörning. Då hamnar den förväntade utvecklingsnivån lägre än barnets ålder i år räknat. Då ska barnet jämföras med barn på samma utvecklingsnivå och inte med barn i samma ålder.
Alla barn med autism har inte alla typiska beteenden. Varje barn behöver bara visa upp två av dessa fyra symtom. Det gör att ett barn kan ha normal eller ganska normal ögonkontakt men uppfylla två andra symtom, till exempel bristande förmåga att etablera kamratkontakter och brist på social eller emotionell ömsesidighet. De flesta symtom blir vanligtvis mindre påtagliga från treårsåldern. Oförmågan att utveckla normala relationer till jämnåriga kvarstår dock oftast livet igenom.
Oftast kan man redan under det första levnadsåret lägga märke till att barn med autism har avvikande ögonkontakt eller blickbeteende. Många barn följer till exempel inte andra personers blick, de undviker eller har avvikande ögonkontakt eller stirrar rakt ut i luften som om de inte såg. Det gör att en del barn misstas för att ha en synnedsättning. Många barn kikar också ur ögonvrån istället för att titta rakt på, eller kastar förstulna blickar på människor och på det som sker omkring dem. Det kan sedan visa sig att de ändå registrerat exakt vad som sker.
Det är också vanligt att små barn med autism inte sträcker upp armarna när till exempel föräldern ska lyfta upp det ur sängen. De kan också göra motstånd mot beröring och antingen stelna helt eller sprattla mycket när föräldern försöker kramas. Men många barn med autism tycker ändå att kroppskontakt är behaglig.
Det är inte ovanligt att små barn, som senare blir diagnostiserade med autism, saknar initiativförmåga och den intresserade nyfikenhet och upptäckarglädje som är så typisk för andra barn. Vissa barn visar redan under sina första tre levnadsår det som barnpsykiatern Leo Kanner kallade extrem autistisk ensamhet, alltså stark avskärmning.
Andra barn beskrivs som mycket lättskötta så länge man lämnar dem ensamma, till exempel på deras rum. Ytterligare en grupp är ”svåra”, kan skrika dygnet runt och sover nästan aldrig. Föräldrarna kan också få en känsla av att barnet inte är riktigt närvarande. En del barn imiterar och leker mycket imitationslekar medan andra inte alls gör det.
Vissa barn med autism kan vara keliga men saknar ändå den ömsesidighet i relationen som är normal hos andra. De påverkas inte av vad den andra personen vill utan ger kontakt helt på sina egna villkor. Ett vanligt intryck är att barnet inte gör skillnad mellan människor och ting. Till exempel kan människor användas som redskap, något att klättra på för att nå det barnet vill ha. Vanligtvis kommer barnen med autism inte till sina föräldrar eller någon annan för att få tröst eller för att dela glädje. De saknar eller har brister i den sociala och emotionella ömsesidighet som är viktig i mänskliga relationer.
Brister i förmågan till delad uppmärksamhet (joint attention) är ett annat uttryck för den bristande ömsesidigheten. Delad uppmärksamhet innebär att barnet kan rikta sin uppmärksamhet mot något tillsammans med en annan person och samtidigt ha uppmärksamheten på den andra personens reaktioner. Ett exempel är när ett barn tittar på en ny leksak tillsammans med en förälder och barnet samtidigt ”stämmer av” förälderns reaktion för att se om det är något roligt eller farligt som händer. Barn med autism däremot bryr sig ofta inte om vad andra riktar sin uppmärksamhet på eller hur andra reagerar.
Bristerna i det sociala beteendet kan bli mindre påtagligt med åren, särskilt om barnet befinner sig i bekanta situationer. Motståndet mot beröring, att bli hållen och även avvikelserna i blickbeteendet kan minska, även om en liten skillnad verkar finnas kvar under hela livet. Till exempel har många personer med autism en form av stel blick. De flesta verkar även i vuxen ålder ha en nedsatt förmåga att använda ögonkontakt som ett sätt att kommunicera och uttrycka känslor.
Att undvika ögonkontakt eller fysisk kontakt bedöms ofta som en avvikande social förmåga. Ett antal forskare anser dock att dessa symtom bättre kan förklaras av att barnet har annorlunda och avvikande sinnesintryck. Barnet kanske inte ”tål” kroppsberöring och ögonkontakt, barnet tycker att det är fysiskt obehagligt. Det finns exempel på att barn kan bli något mindre avskärmade och avvisande när dessa avvikande sinnesintryck minskar eller när omgivningen undviker det som man kan misstänka att barnet upplever som fysiskt obehagligt.
Hos vissa personer, och under vissa utvecklingsstadier, kan avvikelserna i det sociala samspelet visa sig som distanslöshet. Det kan handla om att personen är opassande närgånget och inte gör skillnad på kända och okända människor. Även i dessa fall är bristen på ömsesidighet och medvetenhet om sociala konventioner tydlig.
Även om barnet blir mer samarbetsvilligt och mer intresserat av social kontakt när det blir äldre, förbättras inte alltid själva förmågan till ömsesidigt socialt samspel.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar