Autistiskt syndrom

– En kort introduktion

Autistiskt syndrom, eller autism, beskrevs första gången på ett systematiskt sätt 1943 av barnpsykiatern Leo Kanner. Hans beskrivningar ligger fortfarande till grund för de diagnoskriterier som används idag.

 Autistiskt syndrom definieras i diagnosmanualen DSM-IV-TR med tolv symptom, som är lika fördelade på tre huvudområden:

För att diagnosen autism ska ställas, ska en person ha minst sex symtom som ska vara fördelade mellan alla tre områden. Dessutom måste två av dessa sex symtom finnas inom huvudområdet störningar i förmågan till socialt samspel. Minst ett symtom ska ha visat sig före tre års ålder.

I dag är forskare över världen överens om att minst en per tusen personer har autistiskt syndrom, det vill säga 0,1% av befolkningen. Cirka tre gånger fler pojkar än flickor har diagnosen.

Orsaker

I stort sett alla som arbetar med autism är idag överens om att symtomen på autism är en beteendemässig effekt av någon form av skada eller bristande funktion i hjärnan. Exakt vad som orsakat skadan eller den bristande funktionen är för det mesta oklart. Sannolikt finns det flera orsaker som leder till samma skada eller dysfunktion. Det är inte heller klarlagt var skadan eller dysfunktionen i hjärnan finns eller om olika typer av skador eller brister kan leda till samma autistiska symtom. Det är däremot klarlagt att det finns ärftliga faktorer som kan leda till autism.

Insatser

Autism är ett livslångt funktionshinder. Man känner idag inte till något sätt att bota autism. Däremot kan många personer med autism utvecklas mycket med välplanerade och individuellt anpassade pedagogiska insatser i en tillrättalagd miljö. De pedagogiska insatserna måste bygga på kunskaper om det speciella i hur personer med autism lär sig och förstår sin omvärld. Tillämpad beteendeanalys (TBA) och tydliggörande pedagogik är exempel på sådana särskilt anpassade insatser för personer med autism.

Ansvarig webbredaktör: > Katarina Kindwall
Uppdaterades: 2011-11-28
Skribent: SvenOlof Dahlgren