
På enkel svenska
Christian Haslbrunner är 26 år och har Aspergers syndrom. Han har idag fast arbete på Konsum där han trivs mycket bra. I framtiden hoppas han få hålla på med webbdesign, att formge hemsidor på internet.
Christian är lång och mörk. Håret är slätt bakåtkammat och han är mycket välklädd. Vi dricker kaffe och pratar om Christians barndom.
– Under hela min barndom var det något som gjorde mig annorlunda. Det var inte så att jag hade svårt med skolarbetet utan jag var inte som de andra. Jag blev mobbad kan man väl säga. Jag har bytt skola många gånger därför att jag har blivit mobbad. Ingen kunde förstå varför jag hade dessa problem.
– Till sist fick jag veta att jag hade DAMP, och inte förrän 1996 fick jag veta att jag har Aspergers syndrom. Det förändrade allt. Tråkigt nog hade jag fyllt 18 år så jag fick inte något stöd av samhället. För att få stöd nu måste jag gå igenom en ny utredning. Det tar lång tid innan läkarna har tid att göra en utredning, men jag hoppas att det blir av det här året.
Eftersom Christian inte har någon lägenhet bor han hemma hos föräldrarna. Det är långa köer till att få en lägenhet. Eftersom han har ett funktionshinder kan han slippa kön, men då måste han få en ny utredning först.
– Jag klarar mig egentligen ganska bra. Jag tvättar och handlar och så, men jag har lite svårt med struktur, det vill säga ordning hemma.
Christian har gått i vanlig grundskola och i vanligt gymnasium tills hösten 1996. Då fick han börja i en grupp som är anpassad för elever med Aspergers syndrom på Thorildsplans gymnasium i Stockholm.
– Jag har gått sammanlagt fem år på gymnasiet. Men det var bra för mig att komma till den anpassade klassen, det är helt klart. Den klassföreståndare som vi hade gjorde ett fantastiskt jobb. Hon gick till de andra klasserna och berättade om Aspergers syndrom. Många tyckte nog vi hade det lite för bra, med egna datorer och ett eget klassrum.
Efter gymnasiet hade Christian några kortare arbeten som telefonist och telemarketingsäljare. Sedan blev han arbetslös.
Christian hade flera specialintressen under åren, bland annat lokaltrafiken i Stockholm. Ett annat intresse som kommit att betyda mycket för honom är dokumentärfilmning.
– Under gymnasiet hade jag kameran med mig jämt. Jag filmade allt viktigt som hände i skolan. Många tyckte om det och frågade ofta om jag kunde filma.
– Det roligaste jag gjort var när jag följde med organisationen Unga Freds till Tyskland och filmade där nazisterna hade varit. Det var verkligen intressant men jobbigt också på många sätt.
– När jag under arbetslösheten fick en fråga från Arbetsförmedlingen om att gå en webbdesignutbildning i staden Kristinehamn kändes det självklart att säga ja. Utbildningen var ett och ett halvt år lång. Det är webbdesign jag vill hålla på med och drömmen är att få arbeta som fotograf och sedan sitta framför datorn med bilderna. Tyvärr är det svårt att få sådana jobb just nu så jag måste vänta.
Nu jobbar Christian på Konsum där han trivs mycket bra.