För att ställa diagnosen utvecklingsstörning görs en utredning av bland annat läkare och psykolog. Då används oftast diagnoskriterierna från en diagnosmanual som heter DSM-IV-TR – Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. I manualen används begreppet mental retardation.
Diagnoskriterierna i DSM-IV-TR är:
A. Intellektuell funktionsnivå som ligger klart under genomsnittet, d v s ett IK-värde på 70 eller lägre.
B. Samtidigt förekommande brister i eller nedsättning av adaptiv funktionsförmåga i minst två av följande avseenden: kommunikation, ADL-färdigheter, boende, socialt/interpersonellt, nyttjande av offentliga resurser, målinriktning, studier, arbete, fritid, hälsa och personlig säkerhet.
C. Debut före 18 års ålder.
I manualen delas utvecklingstörning in i lindrig (IK 55-70), måttlig (IK 40-55), svår (IK 25-40) och djupgående (IK <25) utifrån den intellektuella funktionsnivån som bedöms med hjälp av begåvningstest.
Det diskuteras dock hur användbar den här indelningen är. Det finns en annan definition på utvecklingsstörning som tagits fram av AAMR (American Association on Mental Retardation). Den liknar DSM-IV-TR, men betonar att utvecklingsstörning inte bara är en egenskap hos individen utan måste ses i relation till vilka förutsättningar och krav som finns i omgivningen. Det innebär att man kan bli mer eller mindre funktionshindrad beroende på hur komplicerad en miljö är och vilket bemötande man får.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar