Funktionell kartläggning

Förstår man vilken funktion ett beteende har kan man enklare hitta strategier för att förändra det. Ett sätt att hitta orsaken bakom ett problembeteende är att göra en funktionell kartläggning.

Vad kan beteendet bero på?

Problembeteenden kan verka meningslösa för omgivningen, men forskning visar att de nästan alltid fyller en eller flera av dessa funktioner:

  • Att undvika något som är obehagligt
  • Att få tillgång till något man vill ha
  • Att få uppmärksamhet
  • Att själva beteendet ger någon form av stimulans (så kallat självstimulerande beteende).

För de tre första funktionerna har problembeteendet blivit ett sätt att kommunicera med andra, även om det inte alltid är en medveten tanke. Till exempel kan en person kasta saker från balkongen för att inte behöva komma till matbordet (undvika obehag), för att det brukar leda till att personen får spela på datorn (få tillgång till något man vill ha) eller för att andra människor brukar reagera på ett intressant sätt (få uppmärksamhet).

Det fjärde exemplet handlar däremot om beteenden som förekommer oberoende av hur andra människor reagerar. Det kan handla om att man kastar saker från balkongen bara för att det känns bra (självstimulerande).

Funktionell kartläggning för att förstå 

Ofta är det svårt att veta varför ett visst beteende förekommer. Ett sätt att förstå funktionen är att göra en funktionell kartläggning med stöd av personal som är specialiserad på problembeteenden. Resultatet av kartläggningen kan sedan ge en vägledning till långsiktiga strategier för att minska personens problembeteende.

Är det fråga om ett problembeteende?

Det första steget i kartläggningen är att komma fram till om det verkligen är frågan om ett problembeteende. Vissa beteenden kan vara avvikande, men behöver inte nödvändigtvis skapa några större problem.

Varför förekommer det?

Nästa steg är att undersöka varför problembeteendet förekommer. Om det handlar om ett barns beteende kan föräldrar eller skolpersonal under en tid få registrera när, var och med vem problembeteendet uppstår. I ett formulär anger de vad som hände både före problembeteendet och direkt efteråt. På så sätt hittar man de utlösande faktorerna, så kallade triggers, och de konsekvenser som gör att beteendet fortsätter.

En analys av registreringarna visar sedan vilken eller vilka funktioner ett visst beteende verkar ha.

Exempel

Klockan 8.30, när Kalle kommer in i klassrummet och mattelektionen börjar, säger han fula ord och drar klasskompisar i håret, vilket brukar leda till att han får gå ut ur klassrumet tillsammans med en personal. (Funktioner: undviker obehag, får uppmärksamhet.)

Vid lunchen, när Lisa sitter och väntar på maten slår hon hårt med skeden mot bordet, vilket ibland leder till att hon får sin mat snabbare än de andra eleverna. (Funktion: får tillgång till mat.)

På lördagar, när mamma hjälper storebror med läxorna och pappa pratar i telefon, börjar Ali kasta legobitar hårt mot fönstren, vilket leder till att mamma eller pappa kommer och säger ”Sluta”. (Funktion: får uppmärksamhet.)

När man har kommit fram till en hypotes om beteendets funktion kan man testa om den stämmer genom en så kallad experimentell funktionell analys. Då förändrar man medvetet olika faktorer i omgivningen under korta stunder, för att se om problembeteendet ökar eller minskar. Ungefär som när man gör ett pricktest för att se vad som orsakar en allergisk reaktion.

Lösningar på kort och lång sikt

Med hjälp av olika strategier försöker man sedan påverka problembeteendet. De kan vara antingen kortsiktiga eller långsiktiga. När ett barn slår sin bror kan en lösning på kort sikt vara att snabbt ta barnet därifrån så att ingen blir skadad. Det är ett exempel på en kortsiktig lösning i en akut situation.

För att påverka beteendet på längre sikt används strategier som innebär att man förebygger problembeteenden. Det kan till exempel vara att planera i förväg inför väntade situationer.

Om analysen visar att Ali kastar lego för att få uppmärksamhet när föräldern hjälper storebror kan föräldern först ägna tid åt Ali. En stunds uppmärksamhet gör honom nöjd och tillfredsställd innan läxläsningen börjar, så att han har mindre behov av att få uppmärksamhet genom att skrika. En annan strategi kan vara att en av föräldrarna alltid gör något tillsammans med Ali just när den andra läser läxor med storebror.

Lära om ett beteende

Många av våra beteenden, däribland problembeteenden, är inlärda. Det innebär att de också oftast går att lära om. En metod för att minska problembeteenden kallas för Functional communication training (FCT). Det är en metod som bygger på tillämpad beteendeanalys (TBA) och handlar om att ersätta problembeteenden med alternativa beteenden som fyller samma funktion.

Exempel

Pelle inledde ofta måltider med att kasta besticken på golvet. Beteendeanalysen visade att det alltid hände när broccoli fanns på matbordet. Hans syskon ville gärna äta broccoli, så det gick inte att ta bort grönsaken helt. Pelle fick då lära sig att i stället, innan han hunnit börja kasta bestick, säga eller teckna ”Jag vill inte ha broccoli”. När detta alternativa beteende fungerade lika bra eller bättre än problembeteendet – om det alltid ledde till att Pelle slapp äta broccoli – slutade Pelle efter ett tag helt att kasta besticken på golvet.

Ett barn slog sin kompis för att få leka med leksakståget. Barnet fick i stället lära sig att säga ”Jag vill ha tåg”.

En tonåring bet sig i handen när hon var trött. Hen fick lära sig att med en bild kommunicera ”Kan jag få en paus”.

Självsstimulerande beteenden

För att komma till rätta med problematiska självstimulerande beteenden, alltså sådana som förekommer oavsett andras reaktioner, finns det olika strategier. En möjlighet är att tillsammans välja vissa tidpunkter eller platser där personen kan ägna sig åt beteendet. Till exempel gillade Stina att vifta med en penna framför ögonen. Då fick hon göra det i sitt rum en stund när hon kom hem från skolan. I andra situationer avbröt man viftandet och erbjöd henne andra typer av sysselsättning som kunde hålla händerna upptagna och ge liknande typ av stimulans. Genom att visa en schemabild påminde man henne också om att hon fick vifta när hon kom hem. När hon lärde sig att sysselsätta sig på andra sätt minskade så småningom viftandet, även om det inte upphörde helt.

Förändring kan ta tid

Det kan ta tid att utveckla individanpassade strategier för att förändra problembeteenden. Det krävs både uthållighet och en noggrann planering. Att komma till rätta med detta på egen hand kan vara svårt. Då kan man få hjälp av personal inom habiliteringen som är specialiserad på problembeteenden.

 

Skribent: Anna Bratt

Granskare: Dag Strömberg