Inga-Lena, 44 år

– Den var helt fantastisk. Vi hade en speciell bok i biologin. Grön. Jag följde alla råd till punkt och pricka.

Där lärde hon sig att vara noga med vem man har sexdebuten med. Man skulle vara förälskad och veta att det var rätt person. Andra lärdomar var att man har rätt till sin egen sexualitet och att man ska utforska den.

– Det var viktigt stod det, och det tycker jag att det är. Man skulle pröva på olika sätt och pröva onani. Det gjorde jag.

Inga-Lena hade sin första sexuella erfarenhet den sommar då hon fyllde sexton.

– Vi var ihop bra länge innan vi hade sex, med den tidens mått. Några månader alltså. Jag hade ju läst att man skulle vänta och känna att man var kär första gången.

– Den killen låg jag med sju gånger på en natt, i alla upptänkliga ställningar. Jag tyckte det var helt fantastiskt. Då kom de första riktigt starka sexuella känslorna. Jag undrade varför jag inte gjort det tidigare. Det var mycket bättre än jag föreställt mig.

Intresset växte med åren

De första åren hade hon bara sex sporadiskt. Först när Inga-Lena var ungefär arton år fick hon ett regelbundet sexliv. Då hade hon ett stadigt förhållande i två år.

– Mitt intresse för sex stegrades med åren. Vissa perioder upplevdes jag nog som promiskuös, men det var inte på något självdestruktivt sätt. Jag är absolut inte självdestruktiv. Jag njöt ju av det. Och det var alltid på mina villkor. Jag klev av om det inte passade.

Då separerade hon sex från kärlek mer än hon gör idag. Sex var vetenskap, systematiskt utförd. Hon var mycket intresserad av ämnet och läste allt hon kom över.

– En del killar var helt suveräna. Allt klaffade, men bara sexuellt. Jag kände inte någonting för övrigt. Fast det blir en bitter eftersmak och det är det inte värt. Jag föredrar ju sex med kärlek. Det har jag lärt mig.

– Det har väl funnits tillfällen då jag tyckt att det där var väl onödigt, då jag inte mått bra ett tag, men då lärde jag ju mig någonting av det. Faktum är att jag nästan inte ångrar någonting jag gjort.

Två barn

Inga-Lena har aldrig haft regelbunden menstruation och visste inte om hon kunde få barn. En läkare trodde att de skulle bli tvungna att sätta igång henne med hormoner den dag hon ville bli gravid. Efter det beskedet slutade hon med preventivmedel.

– Några år senare bodde jag ihop med en man och blev gravid. Det var som allt annat i mitt liv, det bara hände. Jag flyttade hem till honom för att vi var ihop och jag inte kunde ha kvar den bostad jag hade. Men det var ingen himlastormande kärlek, absolut inte.

De fick två barn, bråkade aldrig och levde tillsammans i åtta år. Om inte grannfrun skilt sig skulle Inga-Lena kanske ha blivit kvar i den relationen.

– Hon pratade en massa om hur hon kände hit och dit. Så känner nog jag också, tänkte jag. Vilket jag inte alls gjorde. Jag kopierade. Det var inget fel på vårt förhållande, förutom att jag tröttnat på honom sexuellt. Jag fantiserade om något annat. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha väntat, inte minst för barnens skull.

Lätt för att bli kär

– Jag har nog ganska lätt för att bli kär, men att älska någon är en helt annan sak. Det gjorde jag nog inte förrän jag träffade killen som jag gifte mig med. Det var jordens kortaste äktenskap. Vi var ihop i max två år och gifta i sex månader.

Den mannen utnyttjade Inga-Lenas naivitet. Hon hade en halv miljon kronor på banken. Han lurade av henne nästan alltihop.

– Jag öppnade mina konton frivilligt för honom. Det är svårt att förklara det så här i efterhand. Men det var tur att jag inte hade mer pengar, för då hade det tagit längre tid. På slutet slog han mig till och med. När pengarna tog slut, drog han. Då hade han en annan vid sidan om, visade det sig.

– Alla andra såg det här, men inte jag. För mig var detta mitt livs kärlek. Jag var seriös och trodde på allt han sa. Jag kunde inte se att det inte stämde. När jag frågade honom sa han precis det jag ville höra. Och då tänkte jag att det andra sa inte var sant.

Ett riktigt kap

Efter den destruktiva relationen var Inga-Lena ensam i ett och ett halvt år innan hon började umgås med män igen.

– Den första var en stor och trygg och bufflig kille, som jag var tillsammans med i ungefär tre år. Efter honom hade jag ett helt rörigt och sjukt förhållande med en man som hade tre barn. Vi försökte bo ihop i sex månader, men det höll liksom inte.

– Sedan flyttade jag ihop med en annan man, som jag tyckte var intressant. Han var inte heller speciellt snäll. Det märkte jag hyfsat fort, men det var svårt att bli av med honom. Det tog över ett halvår innan jag fick ut honom ur lägenheten. Han var en riktig parasit.

Sin nuvarande sambo träffade Inga-Lena för ett och ett halvt år sedan. Nu lever hon för första gången i ett förhållande som fungerar på alla sätt.

– Han är ett riktigt kap. Vår relation påminner om den jag hade med barnens pappa, men i den här finns det passion och kärlek också. Det är nästan så oförskämt bra att jag måste nypa mig.

– Jag har väntat länge. Nu har jag fått ihop bitarna, sent omsider. Jag ska inte ropa hej än, men det ser bra ut.

Texten bygger på en intervju som är ett av flera underlag till boken Sex, kärlek och Aspergers syndrom av Inger Jalakas, utgiven på Alfabeta bokförlag 2010.

Den här texten uppdaterades 2016-06-08.