Mikael, 30 år

– Men jag skulle fylla 15 samma år. Det var en kille som jag var intresserad av, så det kändes jättebra.

Diagnoserna Aspergers syndrom och adhd fick Mikael först när han var 25. Han läste på universitetet och märkte att kompisarna klarade att plugga, träna, gå och fika och ta hand om sina lägenheter. Det gjorde inte han.

– De hade ett socialt liv. Jag hade svårt att klara en av de där sakerna. Jag blev mentalt utmattad. Det var som om hjärnan gick ner i sparläge. Inget fungerade.

– Jag visste att någonting inte var riktigt normalt, men jag visste inte vad. När jag försökte berätta om det trodde mina kompisar att jag skämtade. De förstod inte alls vad jag pratade om.

I två världar

Mikael känner att han lever med dubbelt utanförskap, de neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna (NPF) och homosexualiteten. Bland vänner och bekanta med NPF är det inget problem att han är homosexuell. Däremot har hans homosexuella vänner problem med att han har en funktionsnedsättning.

– De är väldigt rädda för det. Bögar kan vara så elaka mot varandra. Man ser det kanske inte så mycket utåt, men inåt finns mycket skitsnack och mobbning. Det är trist.

– Jag har sorterat ut människor som inte varit bra för mig. Mina bögkompisar har blivit färre och färre. Nu har jag bara ett par kvar. Och nya människor jag lär känna träffar jag inom NPF-världen.

Kärlek på nätet

Mikael har haft ett par stadiga förhållanden, men har aldrig bott ihop med någon. Det längsta förhållandet varade i ett år.

– Han var inte mitt livs kärlek, men jag tyckte väldigt mycket om honom. Det gör jag fortfarande. Vi har fortfarande kontakt och pratar med varandra.

Mikael har svårt för att bli förälskad. Den ende man han verkligen varit kär i träffade han på Internet. De skrev långa brev till varandra under ett par års tid.

– Jag visste inte ens hur han såg ut, men jag var jätteförälskad i den bild av honom jag byggde upp. Vi var aldrig tillsammans. När vi väl träffades så fanns det ingen gnista. Men han är också en av mina bättre vänner idag.

Väljer bort sex

Nu har Mikael ingen pojkvän. Han har inte gett upp, men har slutat leta aktivt. Han har också valt att avstå från tillfälliga sexuella förbindelser.

– Jag har väldigt sällan sex, typ en gång om året. Det är mitt val, för att jag inte träffar någon lämplig partner, eller för att jag inte vill. En del bögar mobbar mig för det. Sex är ju det viktigaste av allt för en del bögar. Jag brukar säga att det viktiga inte är hur många du haft sex med, utan hur många du sagt nej till.

– Om jag ska ha sex med någon så vill jag känna någonting för den personen. Det ska inte bara vara sex. Jag har gjort sådana grejer och det gav mig inte någonting. Jag mådde bara dåligt efteråt.

Mikael tycker att fysisk kontakt utan känslor är obehagligt.

– Om känslorna saknas måste jag tvinga mig själv till det, inte bara själva sexualakten utan allt runtomkring, kyssar och kramar. När det känns så tycker jag man ska låta bli. Det har andra svårt att förstå. Jag kan inte ens prata om det.

Den ende rätte

Mikael vill ha en fast relation, om han träffar rätt person. De pojkvänner han haft hittills har han träffat på nätet. Ingen av dem har haft NPF.

– Jag vet inte om det skulle vara en bra idé att vara ihop med någon som också har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag behöver nog någon som kompletterar med det jag har svårt för. En person som har precis samma problem som jag, våra liv skulle ju vara kaos. Vi skulle aldrig komma utanför dörren för vi skulle inte hitta nycklarna.

– Jag brukar säga att syskon till personer med Aspergers syndrom eller adhd skulle fungera bra, för då känner de igen svårigheterna. Fast den gruppen är ju mikroskopisk. Ett homosexuellt syskon till en aspergare, hur många sådana kan det finnas?

Texten bygger en intervju som är ett av flera underlag till boken Sex, kärlek och Aspergers syndrom av Inger Jalakas, utgiven på Alfabeta bokförlag 2010.

Den här texten uppdaterades 2016-06-08.