Gruppbostaden – den sista odemokratiska ön
Det slog mig häromdagen att ”om du älskar ditt vuxna funktionshindrade barn så låter du det inte bo på en gruppbostad”. Direkt efter denna tanke kom också den välkända ångesten och det dåliga samvetet för att jag inte orkade ordna boende enligt LASS (Lag om assistansersättning) för min son.
Så borde det inte vara. Kvalitet på alla boendeformer, oberoende av om det är med stöd av LASS eller LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) borde vara likvärdiga. Nu liknar dagens gruppbostäder medeltidens klosterskolor medan boende med personliga assistenter motsvarar den moderna människans livskvalitet. Där kan man finna svar på varför så många flyr gruppbostäderna och LASS-utgifter ökar.
Ni känner väl till fördelarna med boende enligt LASS i en lägenhet antingen för sig själv eller i någon form av kooperativ?
Bor du däremot i en gruppbostad så finns det en hel kedja människor som bestämmer över huvudet på dig. Vårdare på golvet och deras chefer på vårdföretag som ibland inte har kunskap om ditt funktionshinder eller dina rättigheter enligt LSS. Tjänstemän på kommuner och stadsdelar som känner sig manade att själva tolka (och misstolka!) lagar. Politiker som ”inte har en aning”.
Gruppbostaden är den sista odemokratiska ön i samhället. För att den ön ska demokratiseras, behöver de boende och deras företrädare ha mera att säga till om hur deras gruppbostad ska skötas. Det behövs brukarråd som består av de boende och deras företrädare. ”Vi arbetar individuellt” brukar vårdgivare svara när de får frågor om de boendes inflytande över sin gruppbostad. De menar ”vi splittrar och regerar”. Som om det skulle vara så svårt att samla alla boende och deklarera: ”Hela denna gruppbostad är ert hem. Vi är här för er, hur vill ni ha det?” Och så följer frågor om matlagning, inredning av gemensamma utrymmen, fritid, kriterier för rekrytering av personal, etc., etc. Att sedan var och en har sin individuella plan är en självklarhet.
Det kommer alltid att finnas människor (med eller utan funktionshinder) som vill bo ”kollektivt”. Speciellt de som av en eller annan orsak inte kan skaffa sig ett socialt nätverk eller familj. Men ingen av dem vill bo på en institution, behandlingshem, uppfostringsanstalt, sjukhem… så som många gruppbostäder drivs.
I många kommuner införs ”valfrihet” som en gest i strävan efter demokrati. Men denna valfrihet blir tandlös om det ändå är kommunen som ensam väljer vårdgivare under konkurrensutsättning. Exempel: Du väljer en gruppbostad för att den drivs av en viss vårdgivare och flyttar dit. Efter ett år konkurrensutsätts gruppbostaden och in kommer en ny vårdgivare, som du ett år tidigare valde bort. Dags att flytta igen! Om brukarråd fanns med på någon kant vid konkurrensutsättning så skulle detta inte behöva hända. Man kan inte heller lita på att ansvariga tjänstemän kan lagar om offentlig upphandling: en kommun i Stockholm förlängde avtalet för ett vårdföretag trots att 50 % av de boende var emot förlängning.
LSS måste tolkas lika i hela landet, det borde inte få finnas ”generösa” och ”snåla” kommuner eller stadsdelar. Insatserna borde knytas till den funktionshindrade personen och följa med den personens val. Man skulle slippa att ansöka, klaga och överklaga gång på gång, vilket är fallet idag. Detta skulle bli möjligt om staten eller landstinget ansvarade för insatserna.
I vårt demokratiska samhälle har varje medborgare rätt att bestämma över sitt liv och sin bostad. Denna rättighet respekteras när man bor enligt LASS men inte när man bor på en gruppbostad enligt LSS. Gapet mellan dessa två boendeformer är enormt i alla avseenden. Om gruppbostaden som boendeform ska överleva så måste den förändras från grunden. Tänk ”kollektivhus” i stället för ”gruppbostad”, då är du på rätt väg!
Jag har nu förresten fyllt i ansökan om LASS för min son. Ansökan är ”vilande”, än så länge.
Blazena Westerlund, juni 2007
Blazena Westerlund är medlem i Föreningen Autism i Stockholms län och FUB.