- Föräldrar med autism
- Föräldrar berättar
- Befintlig sida: Erik
Föräldern Erik berättar
En kompis till oss berättade att de misstänkte att hennes syster hade autism, berättar Erik. Min sambo sa: Men allt det där stämmer ju på Erik. Det var då jag började tänka på det. Relativt tidigt i vår parrelation blev det tydligt att min sambo inte tyckte att jag betedde mig som en vuxen. När barnen kom blev det värre. Hon pressade mig, det var väldigt jobbigt. Jag kämpade på men kände att hon var besviken.
Efter en ganska lång process fick jag diagnos. Jag kände mig mest lättnad. Jag förstod att jag inte är ensam. Jag tror kanske också att min sambo började se sådant som jag gör bra och inte bara reta sig på att jag är tröttare och långsammare än vad hon är. Vi fick det faktiskt bättre tillsammans.
Det jobbigaste med autism är jag har svårt för så många saker i vardagen, som att laga mat. Från första stund känns det kaosartat och förvirrat. Att sätta på plattan, öppna en förpackning och ta fram en kastrull. Jag känner mig jättestressad. Om ett av barnen säger att det måste gå snabbt för han ska på träning kan jag helt komma av mig.
På jobbet fattar jag svåra beslut och har en hel del kontakter men hemma tappar jag kontrollen. Min sambo är väldigt driftig av sig. Numera tar hon mycket matlagning och annat praktiskt. Det är skönt men jag kan också känna mig lite utanför. När hon är borta gör vi mer på mitt sätt och kanske bara äter mackor. Jag vet att barnen tycker att det är ganska skönt också.
Jag älskar barnen så oändligt men kan ändå lätt irritera mig på dem. Särskilt om de hela tiden ändrar sig. När de var små hade jag svårt att släppa taget och gå vidare i en lek. Jag ville bli klar med det vi höll på med. Jag försökte förklara: Nu gjorde vi det här. Vi kan inte börja med något annat nu. Då blev det konflikter, mest med min yngsta son. Efteråt ångrade jag mig och kände mig dålig.
Nu är de äldre och det mesta är faktiskt enklare. När vår äldsta son som är tonåring har bråkat med min sambo kan han komma in på mitt arbetsrum och bara sitta där intill mig och spela. Jag gillar att han kommer in till mig.
Andra gånger är det tyvärr mig han blir arg på eller undviker. Det är svårt att dosera hur mycket man ska ha kontroll. Han tycker att jag överengagerar mig, som i hans tennis. Det har alltid varit min grej att skjutsa dit och vara med på matcher men nu börjar han ta bussen och ger mig inte alltid sina matchtider.