Autism och brott, finns där egentligen något samband?

Det finns två till synes motstridiga ståndpunkter i den aktuella forskningen om eventuella samband mellan autismspektrumtillstånd och brottslighet. Man har funnit att autismspektrumtillstånd är överrepresenterade bland personer som döms för brott. Samtidigt har annan forskning inte kunnat visa någon statistisk riskökning för brottslighet bland personer som fått autismspektrumdiagnoser som barn.

I flera svenska studier har man sett en betydande överrepresentation av personer med autismspektrumtillstånd bland rättspsykiatriska undersökningsfall, hos patienter på rättspsykiatriska specialsjukhus och hos ungdomar som begår brott. Flera studier har funnit att 15 - 20 % av personerna i dessa grupper har någon form av autismspektrumtillstånd.

Den första studien rapporterades år 2001 och gällde unga förövare som skickats för rättspsykiatrisk undersökning vid Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm. Vi har sedan rapporterat liknande data från Rättspsykiatriska avdelningen i Göteborg, Karsuddens sjukhus och flera ungdomsinstitutioner för vård enligt LVU och LVM. I dessa studier ingår diagnosen autismliknande tillstånd/atypisk autism och det är denna diagnos som också är allra vanligast bland de identifierade personerna. Dessa diagnoser bygger ofta på svårigheter med social kommunikation och en nedsatt förmåga att ompröva destruktiva strategier.

Antalet personer med autistiskt syndrom eller Aspergers syndrom har däremot varit lågt, 0 - 1 % för autism och cirka 3 % för Aspergers syndrom. Detta innebär att andelen personer med autistiskt syndrom eller Aspergers syndrom bland de rättspsykiatriska undersökningsfallen bara skiljer sig marginellt från andelen i normalbefolkningen, sannolikt inom felmarginalen och definitivt inom vad man kan förklara med att personer som uppfattas som udda och annorlunda lättare skickas till rättspsykiatrisk undersökning eller placeras på institution än andra.

För att verkligen kunna bedöma om personer med autismspektrumdiagnoser har en ökad risk för brottslighet, krävs att man identifierar personer med diagnoserna och sedan följer upp dem över tid. Nyligen har en dansk studie gjorts med ett sådant upplägg. Man såg här ingen ökad risk för brott hos barn som diagnosticerats med autistiskt syndrom eller Aspergers syndrom.

Sammanfattningsvis anser jag att vi idag har så samstämmiga resultat om hur vanligt autismspektrumtillstånd är inom rättspsykiatrin och bland placerade ungdomar att det nästan inte behövs fler studier i dessa grupper. Däremot saknas fortfarande denna typ av information helt om de grupper som sitter i fängelse.

Inom rättspsykiatrin tror jag att vi nu skall våga gå vidare med en fördjupad psykologisk och klinisk analys kring den typ av sociala och kommunikativa svårigheter som vi idag kallar ”autismliknande” för att lära oss mer om dessa. Det är personer med denna typ av problematik, ofta odiagnostiserad, som oftare än andra hamnar i brottslighet. Varför löper dessa personer en ökad risk? Hur ska vi kunna uppmärksamma dessa personer tidigare? Vilka behandlingsmetoder behöver utvecklas inom kriminalvården för att möta de specifika svårigheter som är förknippade med autismliknande tillstånd?

Henrik Anckarsäter, september 2006
Henrik Anckarsäter är docent/chefsöverläkare vid Rättspsykiatriska Kliniken/UMAS. Han är även konsultläkare vid flera SiS-institutioner och HVB-hem.