Asperger och obehagliga överraskningar

Jag visste att det skulle komma en tant eller farbror och installera en fläkt i pappas arbetsrum den där dagen. Jag visste att det skulle borras och att det skulle låta högt; mina föräldrar hade varit förutseende nog att varsko mig om den saken.

Jag satt vid mitt lilla skrivbord och läste läxor när ljudet från borrmaskinen fick mitt huvud att vibrera första gången. Det var så det kändes, som att huvudet vibrerade. Jag skyndade mig att sätta händerna för öronen och höll dem där tills borrandet upphörde.

Jag återgick till läxläsningen, men plötsligt var ljudet där igen. Huvudet vibrerade åter och jag rusade uppför trappan och ut genom ytterdörren. På garageuppfarten blev jag sedan stående som ett frågetecken, ett väldigt argt och chockat sådant. Att de skulle borra och att det skulle låta högt visste jag ju, men inte att de skulle göra det två gånger och att det då skulle låta högt båda gångerna. Det var det nämligen ingen som hade sagt.

När jag, drygt femton år senare, fick min Aspergerdiagnos fick jag veta att reaktioner av detta slag, samt ljudkänslighet, är vanliga hos personer med autismspektrumstörningar. Många av oss vill vara förberedda på vad som ska hända, när och varför. För att minimera risken för missförstånd och obehagliga överraskningar vill vi gärna ha så detaljerad information som möjligt. I mitt fall tolkade jag "det behöver borras och det kommer att låta högt" som att de skulle borra en gång och att det skulle låta högt en gång. För att kunna förbereda mig på flera borrningar hade jag behövt få höra: "De måste borra och det kommer att låta högt. Det kan också hända att de måste borra mer än en gång."

Tidigare samma år hade det till min stora fasa borrats både i skolan och i farmors och farfars källare. När jag stod därute på garageuppfarten i bara strumporna kändes det därför alldeles naturligt att skrika det jag skrek: "Dumma, idiotiska borrår!"

Johanna Svenningsson, maj 2013