Pappa med asperger – ett tvärsnitt ur min barndom

Jag tittar på en video från när jag var sex år gammal. Pappa, många år innan han fick sin aspergerdiagnos, hade bett en vän att följa oss med kamera. Detta för att vår släkt på Island skulle se hur en typisk dag i vårt liv kunde se ut. När jag ser denna mycket yngre, kortare version av mig själv slår det mig att denna sexåriga pojke inte verkar tycka att uppgiften är svår alls.

Varje dag vävdes nämligen av samma trådar. Jag kom hem från dagis varje dag. Jag lyssnade på mina favoritskivor varje dag. Jag övade piano varje dag. Jag satt och pysslade på mitt rum varje dag. Till och med nätterna såg ungefär likadana ut. Jag och pappa demonstrerar för en tänkt faster hur jag lägger mig i sängen. Hur vi läser en bok. Hur pappa spelar gitarr och jag fuskar med att blunda. Alla dessa rutiner och ritualer, i samma ordning. Varje dag.

Vissa trådar spändes över flera dagar. Där står ett schackspel i hörnet i köket som vi spelar ett drag per dag. När videon spelades in är det onsdag vilket betyder att det är risgrynsgröt till middag (pappa är många saker, men inte en kock). I hyllan vid sängen står ”Mio min Mio” som vi höll på att läsa.

Få föräldrar skulle kunnat be en vän filma en dag av deras liv med förhoppning att det skulle representera de flesta andra dagar. Men vi kunde det. Filmen är som ett tvärsnitt där jag ser ett lyckligt barn i en vardag som det förstår och kan överblicka.

När jag idag läser på psykologprogrammet så är detta saker som visat sig vara betydelsefulla för barns utveckling. Även jag inser, och har tidigare beskrivit, utmaningar som kanske drabbar föräldrar med Aspergers syndrom mer än andra. Jag tror dock att en diskussion om föräldraskap och autism måste vara bred. Bred nog att kunna innehålla upplevelser av förutsägbarhet och trygghet. Mina upplevelser.

Magnus Stephensen, mars 2013