Myter om psykisk ohälsa vid autism

1. Ångest och depression ingår i autismdiagnosen.

Det stämmer inte. Ångest och depression är vanligt i den generella befolkningen. Det är ännu vanligare bland personer med autism och flera andra funktionsnedsättningar, precis som en del kroppsliga sjukdomar. Men det ingår inte i autismen i sig. Ibland får man höra det motsatta från personer som jobbar inom psykiatrin, vilket kan bero på att de främst möter de autistiska personer som också lider av psykiatriska sjukdomstillstånd. Men den autistiska gruppen är större än så. Vissa har ångesttillstånd eller depression som samtidiga diagnoser, vissa har lindrigare besvär, många har däremot god psykisk hälsa.

2. Psykisk ohälsa hos autistiska är alltid en konsekvens av autism.

Det stämmer inte. Precis som för alla andra finns det både biologiska, psykologiska och sociala faktorer som kan bidra till psykisk ohälsa hos autistiska personer. När professionella tolkar alla individens symtom och besvär som en direkt konsekvens av en funktionsnedsättning brukar det kallas för diagnostisk överskuggning. Det kan leda till försenad eller utebliven behandling av kroppslig eller psykisk ohälsa. Samtidigt kan konsekvenser av autism ibland bidra till utveckling av psykisk ohälsa. Negativa erfarenheter som mobbning, ensamhet, arbetslöshet, bristande vardagsstöd eller bristande förståelse för det autistiska funktionssättet kan öka risken för ångest, nedstämdhet eller sömnproblem.

3. Psykisk ohälsa försvinner om en autistisk person får habiliteringsinsatser.

Det stämmer inte. I många fall kan stöd från habilitering och kommun för en enklare, mindre stressig och mer meningsfull tillvaro bidra till bättre psykiskt mående. Ibland är det tillräckligt, men inte vid svårare psykiska besvär eller sjukdomstillstånd. Då behövs också behandling av den psykiska ohälsan inom psykiatrin eller primärvården.

4. Läkemedelsbehandling av psykisk ohälsa fungerar inte för autistiska.

Det stämmer inte. Läkemedel är ett behandlingsalternativ vid svårare psykisk ohälsa hos personer med eller utan autism. Behandlande läkare bedömer om och när läkemedel behövs beroende på vilket psykiatriskt tillstånd det handlar om, svårighetsgrad, vilka andra behandlingsmöjligheter som finns och individens situation och egna önskemål.

Vissa autistiska personer är känsliga för läkemedel när det gäller både effekt och biverkningar. Det brukar därför vara bra att börja med lite lägre doser. Det är viktigt att behandlade läkare eller sjuksköterska ger tydlig information om behandlingens syfte och förväntad effekt, att de besvarar de frågor som finns och att behandlingen följs upp.

5. Psykologisk behandling av ångest eller depression fungerar vid autism.

Det stämmer inte. Psykologisk behandling kan mycket väl fungera, om behandlingen anpassas till den autistiska individens sätt att fungera. För det krävs att behandlaren har goda kunskaper om autism i alla dess former. Det har allt fler behandlare inom psykiatrin och primärvårdens psykosociala team, men inte alla. Individen måste också vara motiverad för psykologisk behandling och det egna arbete som krävs. Det är svårt för de flesta att ändra tankar, känslor och beteende, man måste öva i vardagen och ofta få stöd av närstående för att få till en förbättring som håller över tid.

Något som kan ha förvånansvärt god effekt på måendet vid oro, ångest, nedstämdhet och sömnproblem är fysisk aktivitet. Habiliteringen eller primärvården kan ge individen stöd att hitta en form av fysisk aktivitet som passar och ge stöd för att skapa nya hållbara vanor.

6. Det är habiliteringen som behandlar ångestsyndrom, depression och andra psykiatriska tillstånd hos autistiska personer.

Det stämmer inte. Habiliteringen ger stöd och behandling för svårigheter som hänger samman med funktionsnedsättningen, exempelvis svårigheter med socialt samspel eller kommunikation. Habiliteringens insatser ska bidra till att individen mår och fungerar så bra som möjligt i vardagen. Insatserna ska också förebygga ohälsa. Men habiliteringen har inte uppdraget eller kompetensen för att bedöma eller behandla psykiatriska tillstånd såsom ångesttillstånd eller depression. Det har däremot primärvården när det gäller lindrigare tillstånd och psykiatrin vid svårare psykisk ohälsa. Många har parallella kontakter med habilitering och primärvård eller psykiatri. Ofta behöver kontakterna samordnas så att det är tydligt för alla vem som ska göra vad. Sådan samordning ska vården hjälpa till med. Något som underlättar är att ha fasta vårdkontakter.

Fasta kontakter i vård och omsorg – 1177