Maten i sig kan vara ett problem för personer med autism. Men även själva måltiden tillsammans med andra kan vara en upplevelse av stress och krav som är svår att klara.
Det är mycket som kan vara besvärligt vid matbordet. Bara att dra in stolen med fötterna lagom långt under bordet så att man inte blir inklämd eller sitter för långt ifrån, kan vara svårt. Att använda kniv och gaffel och inte bara sked eller fingrar kan vara krångligt. En vuxen kan behöva sitta bakom barnet och styra hans eller hennes händer så att kniven trycks ner samtidigt som den sågar. Att tugga, samtidigt som man förbereder en ny tugga, och göra tuggorna lagom stora så att det inte ser oaptitligt ut för andra, är en annan svårighet.
Att veta vilken mat som tillhör vilken tallrik kräver träning, och gärna minnesregler. Att lägga upp lagom mycket mat på sin egen tallrik likaså. För att barnet ska lära sig ta själv från fatet kanske man får lov att ”standardisera” en portion, till exempel två potatisar, tre köttbullar och tre skedar grönsaker. Barnet behöver då träna på att ifall man vill ha mer, får man ta om.
Hur ska man lära sig vad som är att äta lagom fort, så att man inte är klar innan de andra knappt börjat, eller blir sittande långt efter att de andra rest sig? Eller förstå att man förväntas ta bara en kaka eller en frukt när någon räcker fram ett fat? Eller komma ihåg att torka sig om munnen? Det är bättre att börja träna alla dessa små men viktiga färdigheter tidigt, än att tänka att det nog kommer med tiden. För barn med autism sker sådant inte automatiskt.
Svårigheten att generalisera – att överföra en färdighet från en miljö till en annan – gör att även om barnet har lärt sig att äta snyggt hemma så kanske det blir helt annorlunda i förskolan och vice versa. En familj filmade en måltid hemma och bjöd hem förskolepersonalen att se den. Då kunde personalen verkligen säga ”vi vet att du kan”, och barnet kunde själv jämföra.
Den sociala samvaron
I de flesta kulturer är måltiden en viktig del i att skapa gemenskap och positiv samvaro. Vi vill kunna umgås runt måltiden på ett sätt som utvecklar våra relationer. Men det skapar förväntningar som en person med autism oftast inte förstår intuitivt. I stället kan måltiden bli förknippad med plågsamma eller förvirrande upplevelser.
Att klara socialt småprat, som är svårt för många med autism, samtidigt som man äter, kan vara extra påfrestande. Redan att tugga och svälja medan man samtidigt förbereder nästa munsbit på tallriken kräver simultankapacitet. Att dessutom samtala kan bli övermäktigt.
Även sättet att äta kan bli problematiskt. En del äter mycket fort och vill helst äta maten utan uppehåll tills tallriken är tom. Andra vill avbryta ätandet många gånger och gå ifrån bordet, eller äta mycket långsamt. Att se till att barnet får hyfsat bordsskick kan tyckas vara en mindre viktig eller övermäktig uppgift. Men sådant som att lära sig att inte sprida sin mat utanför tallriken, att äta snyggt med stängd mun och kunna torka sig om munnen är värdefulla förmågor i ett livsperspektiv. Antingen man reder sig själv eller bor i en gruppbostad som vuxen, är det betydelsefullt att man kan äta tillsammans med andra utan att orsaka onödig irritation. Det kan också vara roligt att till exempel följa med ut på restaurang.
Ett persons egenheter kring maten kan påverka en hel familjs matvanor och möjligheter att uppleva gemenskap vid måltider. I vissa fall kan det vara lämpligt att under en period låta barnet äta före eller efter den övriga familjen, ensam eller tillsammans med en vuxen. På det sättet kan man göra måltiderna lättsammare och minska påfrestningar och irritation för alla.
